Artistfoajén – igår och idag
Artistfoajén! Det är en mycket central och viktig plats på Dramaten. Så har det alltid varit ända sedan huset invigdes i februari 1908. Här verkar tiden ha stått stilla. Det stora runda bordet mitt i rummet står kvar på sin plats än idag och det gör även plyschsofforna och den stora golvspegeln med belysning. Och ända sedan 1911 blickar från en av väggarna den legendariske Gustaf ”Frippe” Fredrikson ned över kollegorna.
Men skenet bedrar. Artistfoajén har ändrat utseende flera gånger. Den första renoveringen gjordes 1928. Då hade tjugo år gått sedan husets öppnats och då fick rummet en ny färgsättning av konstnären Alf Munthe och nya möbler. En än mer genomgripande förändring gjordes i början av 1960-talet. Då byggde Ingmar Bergman om foajén till lunchrum. Det var när den nuvarande personalmatsalen högt upp under takåsarna mot Nybrogatan invigts 1969 som man återställde foajéns ursprungliga inredning.
Galoschhyllan
1908 fanns det alldeles utanför foajén dels ett trapphus som från våra dagars reception ledde upp till kansliet ytterligare en våning upp, dels en liten tambur, där den omtalade galoschhyllan var placerad. Den har många skådespelare återkommit till i sina memoarer. En av dem är Georg Rydeberg. Han berättar om elevtiden och de ständiga väntetiderna på att få göra entré.
Ibland fick vi vänta på scen, men ibland blev vi tillsagda att försvinna. Vart tog man då vägen? Jo, då satt man på den berömda galoschhyllan. Denna hylla var placerad direkt utanför artistfoajén, och som namnet säger var det en foajé för artister, inte för elever. Men ingen skall tro att någon av oss elever vågade sig in i artistfoajén. Onej! Det rådde distans den gången mellan skådespelare och elever. Vår plats var på galoschhyllan. Där satt vi och hängde tills någon skådespelare passerade. Då flög vi upp som raketer och bockade alldeles förbannat djupt och vördnadsfullt.
Även Mimi Pollak mindes galoschhyllan, kanske i ett något mer försonande ljus.
Vi tyckte mycket om att sitta på galoschhyllan – som små fåglar på en favoritgren. Första avancemanget! Och vilka galoscher fanns inte i hyllan.
I artistfoajén trivs aktörerna förträffligt. Det har de gjort i alla tider. ”Dramatiska teaterns skådespelare ha vetat att inrätta sin fridlysta vrå så gemytligt som möjligt” rapporterade en besökande tidning entusiastiskt 1911. Mellan bekväma soffor och stolar fanns dagens tidningar utlagda på bord och hyllor och från väggarna blickade ”ett helt galleri af nuvarande och döde dramatiska storheter ner”. Teaterns stolta historia var påtagligt närvarande – även i den trivsamma artistfoajén.
Tidlöst gemyt
Det har nu gått dryga hundra år sedan foajén kom till. Skulle förra sekelskiftets aktörer känna igen sig här idag, uppleva det ”gemyt” man talade om 1911? Säkert. Fortfarande finns här sköna soffor och fåtöljer, dagens tidningar, böcker och även ett uppdaterat uppslagsverk. Dessutom har man numera lagt in en mjuk mossgrön heltäckningsmatta i rummet, som får alla ljud att bli behagligt sordinerade. På väggarna skulle de känna igen Frippe, Nils Personne, Gerda Lundeqvist, Ivan Hedqvist, Pauline Brunius, alla var de aktiva under förra seklets första decennium. Bara Inga Tidblad var ännu ett oskrivet blad. Hennes tid skulle komma. Rummet, där det ligger alldeles invid Stora scenens ingång, teaterns hjärta, har en sällsam, tidlös stämning.
Men mest hade nog äldre tiders aktörer förundrats över nymodigheterna. Tamburen med galoschhyllan är borta, trapphuset upp till chefen likaså. Det har ersatts av ett TV-rum med datorer och ett pentry, där man kan värma sitt vatten, kyla sin yoghurt, steka ett ägg. Säkert hade de även höjt ögonbrynen när de fått klart för sig att foajén numera är öppen för alla på teatern – även de gästande praktikanteleverna. Artistfoajén är inte längre den ”fridlysta vrå” den besökande tidningen 1911 talar om. Den har blivit en behaglig oas för alla anställda.
Tiderna förändras. Och vi med dem.
Bilden ovan: Artistfoajén under en paus i Titus 1911.
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek