Shakespeare, kungarna och Dramaten del 2
Lars Hanson som Rickard III 1947
I mars 1947 kom nästa Shakespeareuppsättning och nu satsade man stort: Alf Sjöberg tog sig an Richard III i en dekor av Sven X:et Erixson. Tre år tidigare hade de framgångsrikt samarbetat i Garcia Lorcas Blodsbröllop och Shakespearestycket blev en ny seger. Erixson hade enligt Aftonbladets Per Gustaf Peterson "öst färger" över dräkter och attribut och satt "brinnande hotfulla moln" på rundhorisonten, en effekt som var "fruktansvärt vacker". Tidningarna var entusiastiska.
Titelrollen gjordes av Lars Hanson. Rollen hade han spelat en gång tidigare, 1918 på Intima teatern. Nu hade åren gått och karaktäriseringen fördjupats. Virtuost behärskade Hanson sina uttrycksmedel. I Stockholms Tidningen förklarade Martin Strömberg:
"Han hade resolut skjutit den teatraliska demonin åt sidan och slagit an de djupt mänskliga ackorden. För detta behövde han knappast spela över hela sitt register. Med ofta genialt enkla medel i hållning, röst, mimik och åtbörder sög han intresset till sig. Han hade greppet redan från första stund och släppte det aldrig."
Rollen blev en av Hansons största konstnärliga framgångar. Uppsättningen gavs 24 gånger.
Alf Sjöberg sätter upp Kung John 1961
Sjöberg återkom till den historiska Shakespearedramatiken i maj 1961, då med Kung John, ett stycke som aldrig hade spelats i Sverige. Om Hamlet, Richard II och Richard III i hög grad intresserar genom sina huvudpersoner gäller något annat i Kung John. Här finns, titeln till trots, ingen samlande centralgestalt, ingen inträngande psykologisk genomlysning av ett livsöde. Tidevarvets strider mellan engelsmän och fransmän utgör grundkonflikten och Dagens Nyheters anmälare skrev målande:
"Krönikespelet vecklar ut sig inför åskådaren som en färg- och figurrik bonad, en slingrande kedja av skiftande händelseladdade scener, framställda i fruktbar anknytning till den medeltida folkkonstens berättarteknik – dess lust till drastisk fabulering och naivistisk stilisering, rytmisk upprepning, klara färger i ornamental kontrastverkan."
Uppsättningen jämfördes med den berömda Bayeux-tapeten och sågs som en blodfull och färgsprakande bild av livet självt. Den var vackert scenograferad av Lennart Mörk.
Ändå höjde sig två gestalter över mängden: Georg Rydebergs ljusskygge John, "man hör skallerormen rassla och ser den resa sig till hugg", och Max von Sydows Faulconbridge, oäkta son till den i pjäsen nyligen bortgångne kung Richard Lejonhjärta, "en personifikation av Shakespeares patriotism", ett "friskt vinddrag" pjäsen igenom. Det hela var "stort, mörkt och skönt" sammanfattade Svenska Dagbladets Per Erik Wahlund. Stycket gavs 33 gånger.
Ernst-Hugo Järegård i önskerollernas önskeroll 1980
I mars 1980 hade det blivit dags att släppa fram en annan av teaterns stora histrioner i en Shakespearesk kungaroll: Ernst-Hugo Järegård. Han gav sig i kast med Richard III. Lars-Göran Carlsson regisserade. Björn Nilsson i Expressen konstaterade:
"Naturligtvis är detta önskerollernas önskeroll för Järegård. Naturligtvis är han magnifik, virtuos, allt vad ni vill i den vägen."
Regissören hade murat upp hela sin uppsättning kring honom, från första akten till den sista. Det var intressant – men frestade även på. Nilsson hade till slut fått en "krypande känsla av att det i själva verket är denne Richard Järegård som skrivit och regisserat pjäsen om sig själv". Det hade blivit problematiskt. "Hans massmördare saknar i stort sett komplikationer och djup. Han är vad är – nämligen sig själv, dvs just ond". Järegårds Richard gick att läsa som en öppen bok. Kråmandet, ljugandet, förställandet, allt blev förutsägbart.
Flera tidningar var inne på samma linje. Mest problematiskt blev hans förhållande till kvinnorna. "Hur skulle man kunna tro att Anita Walls Anne och Margaretha Byströms Elizabeth tänder på Järegård när han själv inte tänder på en enda cylinder, när till och med hans kättja är spelad, en smart gest bland andra, ett av hans många skådespelarknep?", frågade sig Dagens Nyheters Leif Zern. Men visst, det erkände alla, han var mycket underhållande. Uppsättningen gavs 28 gånger.
Nytt millenium invigs med Det blodiga parlamentet
Milleniumskiftet ville teatern – naturligtvis – fira med vederbörlig pompa. Shakespeares historiska dramatik blev ett naturligt val. Efter olika funderingar stannade man för 1400-talet och Rosornas blodiga krig, en brännpunkt intressant även för vår egen tid, inte mindre blodig. Shakespeare behandlar händelserna i pjäserna om Henrik VI och Richard III. De bearbetades och sammanfogades under titeln Det blodiga parlamentet. Den hade premiär i januari 2000. Regissör var Stein Winge, scenograf Tine Schwab.
Före paus utspelades stycket, som gick upp på Elverket, i en stor bassäng i vilken aktörerna vadade fram och i vars vatten ljussättaren Hans-Åke Sjöquist firade triumfer. Han bjöd på ett kalejdoskop av färger som effektfullt speglades i den föränderliga vattenytan. "Vattnet blir ett motstånd men också ett tecken för hur våldet fläckar rollgalleriet", skrev Lars Ring träffande. "Ingen undgår vätan. Vattenytan fungerar också som spegel för ljussättningen och projektioner".
I andra avdelningen hade bassängen övertäckts med ett trädäck, på vilket bekväma fåtöljer och golvlampor placerats, ett igenkännbart rum i vilket Richards intriger och skurkstreck utvecklades. I pjäsen blev Staffan Göthes motvillge monark Henrik och Reine Brynolfssons slipade maktmänniska Richard varandras motpoler. Båda insatserna lovordades i tidningarna, som även hade gott att säga om Inga-Lill Anderssons Margaret, Tanja Svedjeströms Elisabeth, Thérèse Brunnanders Anne och Irene Lindhs hertiginna av York. Det var en vacker iscensättning i moderna kostymer, menade Lars Ring, där "bassängen till sist blir ett brittiskt eden av blommig kretong". Föreställningen spelades 51 gånger.
2014: Rickard III återvänder
På Dramaten gör den här våren en ny Richard av Gloucester entré – Shakespeares historiska dramatik engagerar. Och gärna påminner man sig Alf Sjöbergs ord i programmet till uppsättningen 1947 – två år efter andra världskrigets slut:
"Vilka nya möjligheter har inte vi som upplevt ett tidevarv lika blodigt och overkligt, lika uppfyllt av lögn och stora narrgestalter, som Glosters, att förstå hans drama? Återigen kan vi börja tala om Shakespeares märkliga aktualitet! Den ruinvärld, vari detta stycke spelar, med gengångare och mänskliga vilddjur smygande på brandplatsen, den är som en projektion av vår egen aktuella vardag."
Sant. Och för teatern ett inspirerande konstaterande! Shakespeare måste ständigt återerövras.
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek