Aischylos och Dramaten
Aischylos föddes i Aten 525 f Kr. och är vår äldste tragöd. Av de nittiotal dramer han lär ha skrivit har sex eller sju, det beror på hur man ser på Den fjättrade Prometheus, bevarats till vår tid. Fram till idag har denne dramatikergigant stått på Dramatens affisch tre gånger.
Länge betraktade man De skyddssökande som Aischylos äldsta drama. Det handlar om Danaos femtio döttrar, som tillsammans med fadern kommer till konungen av Argos för att undgå ett påtvingat giftermål – Danaos bror i Egypten har femtio söner, som han vill gifta bort. Döttrarna utgör styckets huvudpersoner och bildar den kör som i stor utsträckning får komma till tals i dramat, ett ålderdomligt drag har man tyckt och gott skäl till att betrakta det som tragödens äldsta.
Men så genom ett papyrusfynd i den egyptiska öknen så sent som vid 1900-talets mitt stod det klart att stycket hade uppförts 463 f Kr. Det var därmed inte alls ett av Aischylos tidiga arbeten. Istället blev Perserna, som man visste uppfördes år 472 f Kr., vår äldsta bevarade tragedi. Här skildras mycket gripande hur den persiske konungen Xerxes återkommer till hemlandet efter det förödande slaget vid Salamis 488 f Kr., där hans flotta i grund slogs tillbaka och grekerna kunde rädda sin frihet. Det är det enda av de bevarade tragedierna som har ett samtidsämne.
En annan bevarad tragedi av Aischylos är De sju mot Thebe. Den behandlar en del av Oidipussagan och visar hur Oidipus söner Eteokles och Polyneikes, efter att ha misslyckats med att dela på styrandet av Thebe, förgör varandra. Den uppfördes 467 f Kr.
I den mycket omdiskuterade Den fjättrade Prometheus skildras hur guden Hefaistos på överguden Zeus uppdrag fjättrar halvguden Prometheus vid en bergsklippa, detta som straff för att Prometheus stulit elden och överlämnat den och framtidshoppet till människorna. Zeus framstår i detta drama som mycket rå och brutal, vilket är en av anledningarna till att man betvivlat Aischylos författarskap. Så framställs han inte alls i tragödens övriga texter. Även språkligt och stilistiskt skiljer sig dramat från de andra. När det framfördes första gången är okänt.
Agamemnon gör sitt intåg 1929
Det mest omtalade av Aischylos arbeten är dock Orestien. Det är en trilogi som består av delarna Agamemnon, Gravoffret och Eumeniderna. Den uppfördes 458 f Kr., två år före Aischylos död. Här är det Trojasagan som behandlas. Den segerrike konungen Agamemnon återvänder efter tio års krigande hem till sin borg, där han tas emot av hustrun Klytaimestra. Väl inne i borgen dödar hon tillsammans med älskaren Aigisthos sin man och även hans krigsbyte, sierskan Kassandra.
Karin Carlsson som Kassandra 1929
I den andra delen hämnas Agamemnons och Klytaimestras son Orestes dådet och dödar både modern och älskaren. Att döda sin mor var dock i grekernas ögon det värsta av brott. På ett sådant följde en outhärdlig martering av erinnyerna, hämndgudinnorna. När den sista delen inleds har den hårt ansatte Orestes tagit sin tillflykt till Apollons tempel i Delphi, där han fått en fristad, eftersom det är guden själv som uppmanat honom till hämnden. Dramat utvecklar sig härefter till en rättegång i Aten mellan hämndgudinnorna och Orestes, den senare understödd av Apollon. Den leds av gudinnan Atena.
Vid omröstningen faller rösterna lika, men Atenas utslagsröst friar Orestes. Atena lyckas slutligen även blidka hämndgudinnorna, som istället förvandlas till de välvilliga, till eumeniderna. Så kunde Aischylos i sitt sista drama visa på blodshämndens orimlighet och samtidigt glorifiera det atenska statsskicket – demokratin.
Första gången Dramaten spelade ett drama av Aischylos var 1929. Per Lindberg satte då upp Agamemnon, detta i det tre år tidigare invigda Konserthuset. För scenografin svarade Carl Milles. Ivan Hedqvist gjorde Agamemnon, Maria Schildknecht Klytaimestra och Ivar Nilsson Aigisthos. Kritiken var vänligt välvillig – en storslagen tragedi från antiken var man inte bortskämd med. Dock anar man en besvikelse över de något bleka skådespelarinsatserna. För eleven Karin Carlson, sedermera gift Kavli, som gjorde en intensiv och temperamentsfull Kassandra, blev uppsättningen emellertid ett stort genombrott. Lovordades gjordes även Emil Zilliacus ”utomordentliga” översättning.
Anders Ek och Irma Christensson i Orestien 1954
Det skulle dröja tjugofem år innan teatern åter gav sig i kast med Aischylos texter. Men 1954 satte Olof Molander upp Orestien, enda gången hittills detta har gjorts på Dramaten. Molander hade – naturligtvis – kraftigt fått stryka i texten och även gjort en radikal omarbetning. Han lät uppsättningen börja och sluta med den tredje delens rättegång, i vilken de båda andra delarna sprängdes in som en form av rekapitulation. Tilltaget fick en del kritik, tragedin hade blivit ”handlingsteater”, skrev någon. Dock imponerade skådespelarna. Inte minst Jarl Kulles Orestes, Irma Christensons Klytaimestra och Anders Eks Aigisthos. Scenograf var Marik Vos.
Jarl Kulle och erinnyerna i Orestien 1954
I samarbete med Marionetteatern satte Dramaten 1980 upp Oidipussagan, detta på Armémuseets gård, där en spelplats hade byggts upp i ett tält. Föreställningen innehöll ett collage av texter av såväl Aischylos, som Sofokles och Euripides. Från den förstnämnde hämtades ett kort avsnitt ur De sju mot Thebe, där Iokaste ber sin son att inte strida mot brodern. Naturligtvis talade hon för döva öron. ”Man undgår ej den ofärd himlen sänder”, konstaterade Eteokles lakoniskt innan han gav sig av.
Mathias Henrikson och Sif Ruud i Oidipussagan 1980
Som Iokaste såg man Sif Ruud, som Eteokles Mathias Henrikson. Störst intryck på kritikerna, som dessvärre inte var särskilt uppskattande den här gången, gjorde Ulla Sjöbloms Teiresias, siaren. För regin stod Michael Meschke, för scenografin, som även utnyttjade dockor, Lennart Mörk.
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek