Yerma

Han tyckte om sånger och berättelser och bar genom livet med sig en stark kärlek till musiken. Hans litterära verk är genomgående inspirerat både av andalusisk folkkultur och musik.

Sexton år gammal skrevs han in  vid universitetet i Granada, där han bland annat studerade juridik, litteratur och komposition. Med studierna gick det sådär och hans kärlek till musiken var större än hans begåvning, visade det sig. Yrkesmusiker kunde han inte bli. Men hans uttrycksbehov var starkt och han vände sig istället till diktandet, skrivandet, där han tidigt nådde vissa framgångar. Under de många år han var inskriven vid universitet hade han börjat publicera sig – både dikter och dramatik. En av hans första pjäser handlar om den omöjliga kärleken mellan en fjäril och en kackerlacka och speglar kanske hans egen känsla av kärlek med förhinder i en tid när det var förenat med dödsfara att vara homosexuell. Det har sagts om Lorca att död och ofullgången kärlek är två ständigt återkommande teman i hans verk. Men det handlar också om barndom, om identitet och om konsten i sig.

Själv hade Lorca kommit till Madrid som tjugoåring, 1919, och där flyttat in på ett studenthem med bland andra Luis Buñuel och Salvador Dalí, med vilken han också under en tid hade ett passionerat förhållande. Men Lorca plågades av depressioner och av att ständigt tvingas vara en person i offentligheten, en annan i sitt inre. Hans vänner har beskrivit hur han drabbades av vad de kallade ”dramones” – att han liksom drog sig tillbaka, in i sig själv och in i ett svårmod.

Han reste till både New York och till Kuba, som ett sätt att undfly privata problem, att få nya vyer och ny inspiration. Föräldrarna betalde för resan till New York, där han skrevs in på Columbia University. Vistelsen resulterade i diktsamlingen Poet i New York, publicerad postumt 1940 och fortfarande mycket läst. På Kuba håller han under våren 1930 föredrag – bland annat framför han där den senare (även den) mycket lästa och ofta citerade essän ”Duendens teori och funktion”.

När Lorca återvände till Spanien 1930 var det i en politiskt orolig tid. Under några år arbetade han med turnéteatern La Baracca och började skriva på den trilogi med pjäser som gjort honom till en av de stora dramatikerna: Blodsbröllop, Yerma och Bernarda Albas hus.

Han reser till Buenos Aires och Montevideo 1933, kommer åter till Spanien 1934, i en ännu mer politiskt laddad och osäker tid. Regeringen återinför dödsstraffet, medan andra förlorar sina liv i striden för demokrati.

Yerma får sin urpremiär i Madrid i december 1934 och möts både av hyllningar och stark kritik. Den politiska högern kallar pjäsen för en fiende till Spanien, för anti-religiös och allmänt motbjudande.

När den hyllas beskrivs den istället som ett stort steg mot frigörelse, som ett steg bort fån den medeltida mentalitet som fortfarande förtrycker folket.

Lorca deklarerar i en tidningsintervju i juni 1936 – i denna tid av fascistiska attentat, brända kyrkor och strejkaktioner – att: ”Jag är allas broder och avskyr den människa som offrar sig för en abstrakt nationalistisk idé.” Han förföljs både för sina åsikter och – troligen – för sin sexuella läggnings skull och han tar sin tillflykt till en väns hus för att gömma sig undan dem som ser honom som en fiende till nationen. De hittar honom dock och den 19 augusti 1936 avrättas Federico García Lorca tillsammans med tre andra personer, på vägen mellan Víznar och Alfácar.

Käre Lorca,

förra året besökte jag din födelseby i södra Spanien. Jag gick på gatorna, genom Granada, förbi Alhambra och mot Sacromonte, det heliga berget. Jag ville besöka din minnesplats i Alfacar, i det område där du och de som avrättades med dig antas vara begravda, men staden hade stängt platsen – permanent. Jag klättrade över den låsta grinden, tog stöd via det angränsande trädet och hoppade ner på gräset. Bland ruttnande apelsiner fann jag vägen till ditt gömda namn.

Några dagar senare, i Stockholm, började jag arbeta med din Yerma; började jag försöka göra delar av din historia till min egen. I en ett allkonstverk byggt av dans, bildkonst, poesi och musik försöker jag omvandla ditt teaterspråk, vilket kan kännas rituellt, till en upplevelse för vår tid och jag har gjort det genom att skriva om din vackra Yerma, att söka ett nytt språk i mötet mellan våra tider.

Du skriver om ett tema som inte varit så synligt i världsdramatiken – infertiliteten – vid en tid då familjen sågs som samhällets stöttepelare. Det finns bara några få texter som så direkt handlar om just detta. Genom att göra det placerar du inte bara Yermas inre värld i centrum, utan också hennes man Juans, han som bär på en nedärvd ofruktsamhet. Det är spännande att den text du skrev redan 1934 behandlar så samtida ämnen som ärftlighet och genus. Jag kan föreställa mig hur kontroversiellt det var. Jag vill hylla ditt mod och anar ditt personliga engagemang, även om inte så mycket är känt om det.

Du dog alldeles för ung vid 38 års ålder. I den här bearbetningen av Yerma placerar jag dig på scenen, dansande framför en traditionalists pistolmynning – framför en man som vill döda dig. Men för mig är uppsättningen en dikt. En dikt om färgerna svart, vitt och rött, ett spel om ljus och rök, om gesten hos en hand och metafysiken hos en fond. Jag placerar dig på scenen för att på nytt kunna se på den Yerma som dödar sin man. Jag gör den här förbannade uppsättningen för att du ska kunna fortsätta dansa framför den där pistolen som riktades emot dig. Men jag gör det också för att kunna tala om kvaliteteten och skönheten i din dans! Inte bara för att prata om att ha fingret på avtryckaren, hur mycket världen än förväntar sig att konstnären talar om kulor med kulors språk. Låt oss tala konst! Du kan ju vittna om hur det outtalade och det symboliska på intet sätt är opolitiska – du gav trots allt ditt liv för dem.

Där, bland de ruttnande apelsinerna i Alfacar, dansade jag för ditt namn, under himlen. Och här i Stockholm gräver jag ner mig i snön i hopp om att fånga dig, att ge din ande kött på scenen.