Vad betyder det för er att få berätta den här både historien?
Veronica: Det betyder nog mer för mig själv än för omgivningen, att uttala saker högt om mitt liv på ett sätt som jag inte gjort tidigare. Samtidigt pågår det ett stort juridiskt arbete om Chileadoptioner, så kombinerat med känslan av att jag berättar det här för min egen skull så känner jag också att jag kan bidra till opinionen.
America: För mig handlar det om att jag själv ville veta mer om Chile-adoptioner. Vi fick kontakt för två år sen när jag lade ut en förfrågan på en facebookgrupp för adopterade. Veronica, du hörde av dig och sen har jag följt dig i två år. Pjäsen är Veronicas personliga historia, jag är mer med som representant för ett chilenskt exilcommunity, men också för det folkhemssverige som jag är uppvuxen med. Sen är det också för mig ett sätt att uppmärksamma att det är 50 år sedan militärkuppen i Chile.
Vad hoppas ni att pjäsen ska få för reaktioner?
America: Till skillnad från min pjäs Svenska hijabis, där det var revolutionerande att ens ställa flickor med slöja på scen, är det här inte ett ämne där vi ligger i framkant genom att ens ta upp det. Det finns redan en väldigt levande debatt om adoptionsindustrin, men vi ger en möjlighet att uppleva frågan mer känslomässigt. Att i det känslomässiga finna en tröst och ett läkande.
Veronica: Jag tänker att vi kan ruska om den svenska självbilden, om hur man pratar om adoptioner och adoptivbarn. Jag är 50 år idag, jag är inget barn längre, det är dags att på ett värdigt sätt skala av självbilden om det perfekta landet. Det finns fortfarande en ton av att Sverige inte gjort något fel och jag vill gärna dra ner byxorna på vissa beslutsfattare.
(Intervjun avbryts av en medarbetare som just sett ett genomdrag av pjäsen, utan att på förhand känna till temat. Han berättar att han blivit väldigt drabbad och att han själv är adopterad från Sydamerika).
Hur känns det att få den reaktionen?
Veronica: Jag blir lite orolig av hur det landade. Blev han ledsen? Vad kan det sätta i gång för processer? Vill han fundera på de här frågorna? Alla adopterade är olika, och han visste inte riktigt om vad han skulle se…
America: Det kan vara så olika hos adopterade. Men de som väljer att komma och se oss har nog de tankarna med sig, det är beredda innan man kommer. Men det finns också adopterade som tycker att man ska vara glad och nöjd och hålla käften.
Ni gör båda debut på scenen. Hur känns det?
America: Det känns helt galet.
Veronica: Smått absurt. Det hade jag inte trott för två år sen, inte ens när jag började prata med America. Jag visste ju vem hon var och anade ju att det skulle kunna leda till en teaterföreställning. Ändå hade jag definitivt inte föreställt mig att det skulle vara jag själv på scenen, och inte på Dramaten.
America: Jag har varit i branschen sen 2007 och aldrig haft en strävan efter att stå på scen. Men idén krävde det på något sätt så jag föreslog att jag själv skulle vara med och jag kan förstå att Mattias Andersson tyckte att det var en bra idé, så nu står jag här. Men vi är båda extremt prestationsinriktade, samtidigt som vi också tycker att det är jätteroligt och märkligt att vi plötsligt är skådespelare. Vi vet att vi är fejk, men vill ändå vara 1000% bra.
Vad har arbetet med pjäsen väckt för tankar hos er?
America: Ju mer jag lär mig om adoptionsindustrin desto mer inser jag hur smutsig, kriminell och rasistisk den är. Och jag har gått från att tänka att det finns brister i enskilda fall till att undra om det finns en enda adoption som gått rätt till.
Veronica: Det är lätt att bli tagen när man stöter på andra adopterade som vi gjorde nyss – hur har hans eller hennes adoption gått till? Var den smutsig? Och vill han eller hon veta det i så fall? Framför allt för Chileadopterade, men nog egentligen alla vuxna adopterade, är det under de senaste åren som vi börjat ifrågasätta och kräva svar. Debatten och utredningen kan förhoppningsvis leda till att vi ska slippa känna oss så jävla tacksamma. Det finns så djupt rotat i oss, outtalat, att vi ska känna tacksamhet. Missförstå mig inte – jag önskar inget annat än det jag har, jag har ett fantastiskt liv med fantastiska barn och ett bra jobb och vänner och alltihopa – men det är inte det som är frågan. Frågan är att jag inte kan jämföra med vad jag skulle haft i Chile, jag kanske inte hade haft hus och fint jobb, men det betyder ju inte att jag skulle varit en mer olycklig människa. Och att människor har tagit beslut om vem som ska bort och vem som ska stanna med sin familj – det kan jag känna en väldig ilska över. Varför blev det just vi? Varför blev det just jag?
America: Jag tänker att om 40 år sätter någon upp en pjäs om surrogatmödraskap. Vems mage låg jag i? Vem var hon? Var levde hon någonstans? Det kommer vilja veta det! De kommer att fråga sina föräldrar om det.
