OR-LAN-DO

Hur kommer det sig att ni skrivit en pjäs för barn med Virginia Woolfs klassiska roman Orlando som utgångspunkt?

Woolfs roman är en berättelse om en människa som söker - efter kärleken, vänskapen, meningen, sin identitet. Orlando prövar olika förhållningssätt till sig själv och till livet. Det var något i detta som fick oss att associera till ett barns förhållningssätt till världen. ”Vem är jag i den här världen?”, är ju en slags evig fråga genom en människas liv men den kanske börjar i 9-års åldern då man sägs genomgå sin första existentiella kris. I Woolfs roman blir Orlando övergiven av sin första kärlek Sasha och det sveket förföljer Orlando hela livet. Det finns något starkt allmänmänskligt i den erfarenheten som vi har tagit fasta på. Sashas svek präglar Orlando. Vem vill Orlando vara och vem blir hen utan henne? Så även i vår pjäs. Vad innebär det att bli sviken och lämnad? Hur kan man överleva ett sådant svek?  För oss blev den djupa sömn som Orlando hamnar i (även i boken) en bild både av en depression men också en plats där dagdrömmen finns, fantasin som möjliggör en slags läkning. Det var någon som sa, apropå den tid vi lever idag, att det mest radikala vi kan göra är att lägga oss ner och sova. Att kliva av ekorrhjulet och dess ständiga framåtrörelse. Och Orlando sover, på gott och ont, för att vakna upp till något nytt?

I pjäsen spelas rollen som Orlando av alla fyra skådespelarna. Varför?

Vi leker med en slags drömsk verklighet där alla fyra skådespelarna spelar Orlando och dessutom delar på alla andra roller. Det är ett sätt för oss att dels berätta om ett slags splittrat jag. Men kanske främst ett sätt att kunna gestalta hur allt som händer sker inuti Orlando. Det är som att fyra delar av Orlandos personlighet leker tillsammans, bearbetar det som hen varit med om. För oss har det också varit viktigt att ha en ensemble med fyra skådespelare i olika åldrar och olika kön, för att kunna gestalta att kön är ett flytande begrepp precis som tid. Tiden är ju också som bekant relativ…

Vad hoppas ni att publiken ska ta med sig hem?

Att de inte är ensamma. Och att det fått uppleva en föreställning som både roat och oroat men som kanske framför allt varit ett slags stridsrop till den egna fantasin och förmågan att läka.