Maktens diskreta charm

Mitt liv har inte alltid varit en dans på rosor, inte minst när det gäller kärleken. Min livskamrat tillhör en annan religiös grupp och kommer från en annan del av Irak. Med alla motsättningar som blåsts upp i landet under de senaste åren fick vi fly till ett annat land långt därifrån för att kunna förenas under samma tak. Av allt jag varit med om har jag lärt mig många saker om kärleken, speciellt den kärlek som trotsar gränser. Jag delar gärna med mig något av det jag erfarit. Det verkar som att det behövs.

Runtomkring mig ser jag killar och tjejer som har släppt taget om kärleken. Den utgör inte längre grunden för deras sociala relationer. Det är andra kriterier som de bygger sina liv på; pengar, makt och status. De väljer hellre en partner som kan tillfredsställa deras behov av ting än den som tillför deras tillvaro mer substans. De föredrar någon som kommer med ett kostsamt värmeelement, före någon som erbjuder en öppen famn till exempel.

Detta gäller även deras andra val av varierande betydelse för deras liv. De går hellre till ett arbete som ger högre lön än till arbetet som de älskar. De reser till städer som de har råd med, istället för att fara till städer som de har läst om och blivit förförda av.

Naturligtvis är allt relativt och undantagen är många. Dessa människors hjärtan är deras kompass. Deras handlingar och reaktioner styrs ständigt av kärlek. Trogna sina känslor framlever de sina dagar. Med löfte att aldrig svika sig själva kan de slåss mot hela världen om så krävs bara för att få träffa människan de älskar.

Jag har lärt mig att kärleken inte är människans uppfinning. Den föds med människan. Vi blir bara medvetna om den när vi skapar band till en speciell person. Således har kärleken funnits långt innan alla ideologier, alla kulturella, religiösa och politiska skillnader skapades. Och oavsett hur starkt vi känner den inom oss, så har kärleken tillräckligt med kraft att få oss att acceptera andra människor och leva sida vid sida med dem, oberoende av hur djupa de kulturella skillnaderna är.

Jag har erfarit motsatsen in på bara huden, sett hur onda krafter dra åt det andra hållet och vidgar klyftor mellan människor till den grad att det har blivit sällsynt att se ett par från två olika religioner eller folkgrupper i ett framgångsrikt parförhållande. I det avseendet känner både min partner och jag oss som exceptionella människor i vår kontext. Men vi har också kunnat falla offer för motsättningarna mellan våra gruppers världsbilder om vi inte hade öppnat upp oss för varandra, och bestämt oss att vårt liv skulle vara ett långt och villkorslöst samtal. Vi är inte skonade från vårt kulturella bagage.

När vi gick vår väg, så kändes det senare som om hela världen följde efter i vårt spår. Kärleken utjämnar klyftorna inte bara mellan två individer. Bakom varje människa som korsar en gräns finns en familj som är djupt förankrad i sin miljö och kultur, isolerad bakom sina sociala, religiösa och ekonomiska gränser fullproppad med katastrofala missuppfattningar om de andra. Familjen konfronteras ofrivilligt med sin världsbild och tvingas omdefiniera sin uppfattning om de andra. Så gjorde också våra familjer.

Kärlek över gränserna lär oss att det finns något som är större än våra tankar och att det finns ett liv större än vår inskränkta tillvaro. Den lär oss att på den andra sidan kan det finnas någon som älskar oss mer än våra närmaste, att det kan finnas någon som sträcker en hjälpande hand när våra egna vänder oss ryggen, någon som möter oss med en öppen famn när vi flyr från de våra.

Kärleken övervinner allt – om den är sann. Den vaknar inom oss som en droppe, droppen blir till en bäck och bäcken blir en obeveklig flod som forsar från land till land. Inga gränser och inga lagar kan hejda den.  Den färdas från plats till plats och nöter sönder missförståndets och hatets ohyggliga stenar.

Längs sin väg genom oss, driver den gröna blad ur torra kvistar.

Rasha Alqasim född 1989 i Samarra, Irak, är poet och journalist. Sedan 2014 är hon bosatt i Göteborg. 2017 gav 10TAL ut hennes debutdiktsamling ”Jag matar kriget med dem jag älskar” på 10TAL Bok i översättning av Sara Mannheimer, Elisabeth Hjorth och Kholod Saghir. 2018 tilldelades Alqasim Karin Boyes litterära pris tillsammans med Elisabeth Hjort. 

Översättning av Jasim Muhamed

أرى حولي شباباً وشابّات لم يعد الحب هو الأساس الذي يشيدون عليه علاقاتهم الاجتماعية، فثمة مقاييس اخرى تُبنى على أساسها العلاقات، كالمال والسلطة والمكانة الاجتماعية، فنحن اليوم نختار الشخص الذي باستطاعته أن يوفر لنا الأشياء، وليس الذي يمنحنا الحياة. نختار من يذهب مباشرة لشراء مدفئة كهربائية باهظة الثمن وليس الذي يفكر ان يعانقنا مثلاً. ينطوي هذا على كل اختياراتنا الأخرى، فنحن نختار العمل الذي يوفر لنا الرقم الذي نريده وليس العمل الذي نحب، نسافر الى مدن لا تتخطى حدود ميزانيتنا وليس إلى مدن عثرنا عليها في الكتب وعشقناها. 

كل شيء نسبي بالتأكيد بالطبع، فهناك حتما نوادر، بوصلتهم قلوبهم، كل أفعاله وردود أفعاله نابعة عن حب. أوفياء لمشاعرهم يخوضون حياتهم. أمناء لأنفسهم يقاتلون الدنيا، إن لزم الأمر، من أجل أن يصلوا إلى من يحبون. 

تعلمت ان الحب ليس من صناعة الانسان، هو شعور فطري يرتبط ارتباطا مباشرا مع الذات الانسانية لحظة تكوينها، لحظة الرؤيا واكتشاف الأشياء والتعلق بها، وبالتالي هو موجود عند أول إنسان كان على وجه هذا الكوكب، موجود قبل انطلاق الأيديولوجيات والتعددات الثقافية والسياسية والدينية، موجود وإن كان بنسب متفاوتة إلا أنه فيه من القوة ما يمكنها ان تجعلنا نتصالح مع الآخرين ونتعايش معهم رغم اختلافاتنا الثقافية.

لكنني رأيت قوة أخرى تدفع بالاتجاه الآخر. توسّع الهوة بين البشر حتى أصبح من النادر أن نرى زوجين من دينين او طائفتين مختلفتين تجمعهما علاقة زوجية ناجحة. في هذا الصدد، أشعر أنا وشريكي بأننا استثنائيين في محيطنا. لكن كان من الممكن أن نقع ضحية لرؤيتين عن العالم لولا أننا قررنا أن نكون منفتحين على بعضنا البعض تماما، وقررنا أن تكون حياتنا حواراً مستديماً، لا مشروطاً. فنحن لسنا بمنأى عن أحمالنا الثقافية. 

حين سرنا في طريقنا لاحقاً شعرت كما لو ان العالم كله سار على خطانا. الحب لا يردم الهوة بين شخصين فقط. فوراء كل واحد منهما أسرة متجذرة بعمق في بيئتها وثقافتها، معزولة خلف حدود اجتماعية ودينية واقتصادية، معبئة بصور منحرفة عن الآخر. ترى هذه العوائل نفسها فجأةً في صراع مع نفسها لتعيد النظر في صورتها عن العالم وعن الآخر. هذا ما مرّتا به أسرتينا.   

الدرس الذي تعلمته من الحب العابر للحدود، هو أن هناك ما هو أبعد من العقول التي قيدت وما زالت تقيد حياتنا وحياة أطفالنا وتحاول ان ترسم لنا دائرة بل متاهة وتتركنا داخلها كل العمر، هناك ما هو أقرب لنا وان كان في قارة اخرى وبلد اخر ومفاهيم اخرى، يرينا الحب ان هناك طرق أخرى وحياوات كثيرة وصدور أرحب وأيادي ممدودة ورحبة خارج محيطنا الأثير. 

يتغلب الحب على كل شيء إن كان صادقاً، إن سقط داخلنا مثل قطرة فجأة، ثم تكاثرت وانتشرت وصارت ساقية، ومن ساقية الى نهر جارف لا يعرف الحدود ولا قوانين الزمن، يسافر من ارض إلى أخرى، تنمو الأغصان على أطرافه بسرعة البرق وتتفتت أمامه صخور الخلافات والصراعات المقيتة، من الشرق الى الغرب وبالعكس، ليتوحد مع نهر آخر في زمن آخر وحياة أخرى الى الابد.