Frankas monster

Mary Shelley hade tillsammans med sin syster Claire, sin make Percy Shelley, Lord Byron och doktor John Polidori planerat en avslappnad semester i den vackra villan, men deras planer förstördes av det dåliga vädret. Uttråkade, berusade och höga hittade de på en tävling: vem kunde skriva den läskigaste skräckhistorien? Mary Shelleys bidrag Frankenstein stod inte bara som klar vinnare, den skulle också bli en av litteraturhistoriens viktigaste verk. 200 år senare presenterar Unga Dramaten en egen version, inspirerad av myten och skriven av Emelie Östergren. Hur kommer behoven de där ungdomarna vid Genevesjön hade år 1816 - att glömma sin samtids turbulens för en stund och finna trygghet tillsammans i en hårresande berättelse - kommunicera med vår publiks behov av detsamma?

I Frankas monster möter vi Frank som inte står ut med att vara barn och därför vill skapa sin egen avkomma. Efter att ha misslyckats med att få liv i sina dockor vänder sig Frank till kyrkogården och dess andar och självklart följer den godtrogna Francis med. Med hjälp av en slags gudomlig elektrisk magi offras Francis och ut från kyrkogården kliver Skapelsen. Och det var just på kyrkogården som den unga Mary Shelley själv blev till. Historien lyder att det var där hon lärde sig läsa. Hon fick tillgång till språket genom att läsa på sin mammas gravsten.

Den allmänna uppfattningen är att romanen Frankenstein främst kretsar kring relationen mellan Dr Frankenstein och hans skapelse. Men det finns även andra teman som är tongivande i romanen och i författaren Mary Shelleys liv. Marys mamma, den feministiska filosofen Mary Wollstonecraft, dog i barnsäng när hon födde Mary 1797. Romanens Victor Frankstein förlorar också sin mamma. Mary Shelley kom dessutom att förlora tre av sina fyra barn i mycket tidig ålder. Man kan därför fråga sig hur Mary förhöll sig till moderskapet, när hon inte lyckades hålla sina barn vid liv och hennes födelse dessutom förorsakade mammans död.

Förlusten, sorgen och saknaden spelar en avgörande roll också i Frankas monster. Huvudpersonen Frank har förlorat sin mamma och är maniskt upptagen av att själv bli en.
Kanske för att återskapa en familjens minsta enhet, kanske för att slippa vara ensam, kanske för att ha någon att projicera den omvårdande kärleken på. Projektet är både abstrakt och konkret. Men så är ju döden också just så. Kanske särskilt mycket för ett barn som förlorar en förälder. Både konkret som i ”vem ska laga mat till mig nu”, och abstrakt som i ”var har mamma tagit vägen”.

Det finns flera andra spännande teman i pjäsen. När Franka skapas är hon en tabula rasa, ett oskrivet blad. En slags Kaspar Hauser-figur som i full storlek möter världen ovetandes om hur den är konstituerad, okunnig om dess normer och regler. Steg för steg lär hon sig, via härmandet och nyfikenheten. Till slut fattar hon egna beslut, lämnar det viljelösa, hittar sin egen röst, gör motstånd och börjar till slut ljuga och manipulera.

Till skillnad mot Shelleys roman lägger vår pjäs huvudsakligen skuldbördan på gruppen, kollektivet. Inte på individen. Det monster Franka blir i slutet av berättelsen, eller betraktas som, är en konsekvens av den normativa omgivningens trångsynta ideal. Men det mänskliga i henne är också en konsekvens av att hon ser en annan lida och känner behov av att hjälpa. Kanske har skapelsen rent av fötts god, med en naturlig fallenhet för välvilja om harmonisk samvaro. I slutet av pjäsen får publiken fråga sig var det monstruösa bor, i skapelsen, i skaparen eller hos de omgivande barnen. Att inte få välja sin egen identitet utan få den projicerad på sig är en verklighet som många av oss känner igen oss i. Så här säger Skapelsen i romanen om sig själv: “Remember that I am thy creature; I ought to be thy Adam, but I am rather the fallen angel, whom thou drivest from joy for no misdeed. Everywhere I see bliss, from which I alone am excluded. I was good: misery made me a fiend. Make me happy, and I shall again be virtuous.”

När skapelsen säger ”Jag borde vara din Adam men jag är din fallne ängel” så är det så klart en hänvisning till Gud. Gudstemat återfinns också i vår pjäs. Frank är begåvad med brinnande skaparlust, en storslagen visionär med en extrem självupptagenhet. Han är en sådan individualist att han vill störta Gud av tronen och själv ta över den gudomliga rätten att skapa liv. Dét är därför han inte vill kännas vid att han är ett barn, för vore han ett barn skulle han tvingas in i ett kollektiv av andra barn. Det är en slags hyperindividualism som är kännetecknande för vår samtid. Att placera sig i motsats till en grupp kan ha politisk potential, och i den positionen kan man finna inspiration och styrka. I motsatsen till det normativa bor det queera och skeva, det subversiva och spännande. Men den självvalda ensamheten går också lätt över i något förvridet och aggressivt. Den kan växa till en perverterad skräck inför att stötas ut ur den sociala gemenskapen. Historien är full av olyckliga öden kopplade till personer som avvisats och förnekats.

Frankas monster kommer också vara den första föreställning som vi vid några tillfällen också presenterar som relaxed performance. Det är ett par föreställningstillfällen som vi viger och anpassar för den publik som har särskilda utmaningar att ta sig till teatern och tillgodose sig av Dramatens föreställningar. Det är en del av Unga Dramatens satsning på tillgänglighetsarbete som syftat till att nå det publiksegment som befinner sig längst bort, vars behov ofta förbises och som ger oss allihop, från publikvärdar, till konstnärliga team, till ensemblen, en spännande möjlighet att verkligen bli en nationalscen för alla.

Carl Johan Karlson
Regissör och konstnärlig ledare för Unga Dramaten