Du regisserar och din lillasyster har skrivit manus. Hur har det varit att jobba tillsammans?
Det var väldigt roligt för vi delar så mycket och jag gillar hennes texter, men också extremt utmanande. Det tog sina vändor innan vi hittade till en bra arbetsrelation. Jag var nog en rätt överbeskyddande och jobbig storasyster i början. Fast hon var rätt jobbig också, haha! Vi gjorde en pjäs om systrar och fick vuxenuppdatera vårt eget syskonskap, det känns fint.
Du har gjort den här pjäsen tidigare för Riksteatern, med andra skådespelare. Kommer den nya uppsättningen bli annorlunda på något sätt?
Den här gången kommer skådespelarnas spelålder vara 10-20 år äldre, för att jag ville prova en annan utgångspunkt. Förra gången var de unga vuxna, nu vill vi att de ska vara mer i vår målgrupps föräldrars ålder. Vi kommer också att vara i ett annat sorts rum än sist så det kommer nog att påverka upplevelsen. ”Känsliga vuxna ska se den här föreställningen i sällskap av barn, så de har någon att hålla i handen om det skulle bli för läskigt.”
Hur reagerade publiken senast det begav sig?
Barnen gjorde den helt till sin egen och var med på varenda kast mellan de olika nivåerna av humor och skräck. De har haft mycket egna associationer till sånt som de själva känner igen kring rädsla, syskonskap, flykt och att känna att man inte passar in. Jag såg den en gång med hälften vuxna och hälften barn, det var en jättebra blandning eftersom de vuxna såg mer av det allvarliga och tunga medan barnen kunde vara närvarande i att följa karaktärernas sicksackande mellan det roliga, det läskiga och det allvarliga. Jag skulle säga att känsliga vuxna ska se den här föreställningen i sällskap av barn, så de har någon att hålla i handen om det skulle bli för läskigt.
Vad har barnen reagerat mest på?
Det finns en sekvens i föreställningen som är det livrädda syskonets mardröm, den reagerar barnen väldigt mycket på. De brukar vara väldigt engagerade och skräckblandat förtjusta i den delen. Den delen var viktig för mig att göra på ett sätt som balanserar mellan att få bli lite rädd men också få chansen att skratta åt sin egen rädsla. Det har varit mycket reaktioner och tankar kring rädsla och mod efteråt.
Vad vill du åstadkomma med uppsättningen?
När jag var i målgruppens ålder var de berättelser som jag tog del av ofta Astrid Lindgren-berättelser. Det här med vita husknutar, gröna ängar och en mormor på landet hade jag ingen relation till, men kunde ändå filtrera mina känslor och tankar igenom det. Nu vill jag addera till de berättelserna om vad det är att vara barn, med mina erfarenheter. Sen att jag försöker bearbeta vilket räddhågset barn jag var genom att iscensätta ett tryggt rum att få bli rädd i är säkert lite terapi ... eller det är det nog absolut.
