Vi använder kakor (cookies) för att förbättra användarupplevelsen på webbplatsen, för att samla besöksstatistik och för marknadsföring.

Läs mer om hur vi använder kakor

Ingela Strandberg

Strandberg Ingela

Ingela Strandbergs diktning rör sig drömskt och rytmiskt kring teman som ensamhet och frigörelse, skuld och begär, mellan åkrar, gårdar och vatten. Döden, liksom erotiken, är närvarande.

Naturen ett återkommande motiv i Strandbergs poesi. Det halländska landskapet omkring gården Dalen i Grimeton, där hon föddes 1944 och där hon fortfarande bor, har präglat henne till den grad att det är den miljö som allt hon skriver utgår från.

I Aftonbladet kallar Magnus Ringgren henne den svenska poesins countrydrottning, men i DN benämner Jonas Thente henne den svenska poesins främsta gothdrottning. Oavsett vilken sorts subkulturell drottning hon nu är, är hon en drottning från utkanterna. Hennes lyrik talar ur landskapets och jagets skuggiga vrår, men den talar med livfullhet, motståndskraft och skönhet.

Thente beskriver henne vidare som ett naturväsen som syr sina klänningar av mörker och kantar ›fållen med frost från taggtråden‹, som det heter i en tidigare samling.

Ingela Strandberg är flerfaldigt prisbelönad. Hennes poesi har översatts till engelska, franska och arabiska. Utöver sina diktsamlingar har hon gett ut flera romaner, och hon är även verksam som musiker. Men mest är hon poet, enligt henne själv.

Ur Nattmannen (2020):

Att ha en trädgård
är att lära sig allt om tomhet

Växandets enda
vilja är att vinna

Den ensamma blå vallmon är ful
och lever av tystnad

Vackrast är den sköra vita
vallmons ansikten när de
ligger i trasor på gången
Härjade av kärlek och krig

Små horor är de

I förlig vind

Foto: Sara Mac Key