Peer Gynt och Målarsalens ombyggnad
Bibi Anderson och Börje Ahlstedt.
Ingmar Bergmans Ibsenföreställningar på Dramaten – Hedda Gabler 1964, Vildanden 1972 och Ett dockhem 1989 – hade alla blivit exceptionella framgångar. 1991 ville dåvarande teaterchefen Lars Löfgren gå vidare med den verkliga utmaningen: Peer Gynt, det norska nationaldramat. ”Varje teaterchef har sina drömmar och förhoppningar, favoritpjäser och ambitioner”, erkände han och Peer Gynt var värmlänningen Löfgrens dröm. Stycket hade heller aldrig spelats på Nybroplan. Självklart skulle Bergman regissera.
Bergman var dock ovillig. Han hade gjort pjäsen i Malmö 1957 och ville inte göra den igen. Löfgren stod dock på sig och en dag fick han besök på chefsrummet. Plötsligt hade Bergman en Peer, en Solveig och framför allt en regiidé:
Peer Gynt reser jorden runt, golvet och matbordet blir berg, öken och skepp. Det börjar som en skröna för att göra mor glad. Fantasin blir nödvändighet. När livsresan når sitt slut har Peer Gynt förflyttat oss över hela världen, men världen har hela tiden befunnit sig i Mor Åses kök.
Han behövde Lennart Mörk som scenograf, Börje Ahlstedt som Peer och Lena Endre som Solveig. Löfgren lade naturligtvis inga hinder i vägen.
Men Bergman behövde annat också – ingenting mindre än en ombyggnad av Målarsalen, där stycket, efter att först ha planerats för Stora scenen, skulle spelas. Den låga takhöjden hade alltid varit ett problem på Målarsalen. Inte minst för ljussättningen. Att kunna höja och sänka dekorelement genom taket hade länge varit ett önskemål på teatern och i Bergmans Peer Gynt skulle den möjligheten bli absolut nödvändig.
Våningen ovanför Målarsalen inrymde teaterns gamla snickeri. Efter att verkstäderna 1968 lämnat huset användes det endast sporadiskt. Bergman ville ta bort snickeriets golv, som även var Målarsalens tak och här ”skapa en anslående teaterkatedral”, för att låna Löfgrens beskrivning. Möte anordnades med Byggnadsstyrelsen, som genast var med på noterna.
Vid närmare efterforskningar visade det sig dock att förslaget inte gick att genomföra. Att ta bort de bärande takbjälkarna var alltför riskabelt. Husets ytterväggar kunde rasa. Bjälkarna måste vara kvar. Istället gjordes mellan två av dem en öppning på 2,0 gånger 2,5 meter. Det räckte för att Bergmans och Mörks intentioner skulle kunna genomföras. Ombyggnaden skedde tidigt på våren 1991.
Åtgärden blev kostsam och ytterligare utgifter följde i spåren. Mer elektricitet och ett nytt ventilationssystem behövde installeras på Målarsalen – Peer Gynt blev en dyr produktion. Dock var den i Löfgrens ögon värd sitt pris. Ytterst handlade det om något mycket viktigt: ”en teaters utveckling genom att en betydande regissör får möjlighet att genomföra sina visioner. Vem vill ha en medelmåttig nationalscen?”, frågade sig Löfgren och det svaret var enkelt.
Börje Ahlstedt och ensemble.
I Peer Gynt blev också de nya möjligheterna effektivt använda. Ibsens jättedrama i fem akter hade Bergman omarbetat och kortat till tre delar med två pauser. De hade fått rubrikerna: Sagor och drömmar, Främmande land och Hemkomsten. Lennart Mörk byggde in både scen och salong i en storstuga med grovt golvtimmer och allmogemålningar på väggarna. En kritiker, Sverker Andréason, beskrev det hela:
Mitt på stuggolvet, som en scen på scenen, finns en plattform som kan lutas åt olika håll eller lyftas; i slutakten gungar den som ett skeppsdäck i storm. Dess golv växlar i färg, från rött i första akten – då rödklädda bröllopsgäster på Haeggstad invaderar rummet med klampande dans – över vitt i mittaktens ökenscener och dårkista till svart i slutakten.
Som så ofta hos Bergman mötte man den avgränsade spelplatsen, som den här gången med hjälp av linor genom taköppningen sinnrikt kunde manövreras i olika lägen, höjas, sänkas, vippas och böljas, och naturligtvis belysas – tiljan som ovanligt påtagligt föreställde världen. Mörks dekor, konstaterade Andréason, på en gång fast timrad och rörlig, klev ”obesvärat mellan verklighet och dröm, mellan doftande allmogebild och diktens upptåg och utsvävningar”. Han var fylld av beundran.
Lena Endre.
Som egoisten Peer, ”sig själv nog”, gjorde Börje Ahlstedt sitt livs roll. Som Mor Åse i grått och tovigt hår såg man en ”betagande” Bibi Andersson och som Solveig, den unga flickan som livet ut väntar på sin älskade Peer, Lena Endre.
Peer Gynt hade premiär i april 1991. I oktober flyttade uppsättningen till Stora scenen, efter stort publiktryck. Sammanlagt gavs föreställningen 130 gånger. Den blev en av Bergmans mest spelade produktioner