Kvinnorna - En modern affisch
Sommaren 1938 tillträdde Pauline Brunius som första kvinna chefsposten på Dramaten. Det ville hon manifestera. Hennes första uppsättning blev författarinnan Clare Boothes Kvinnorna, en pjäs med inte mindre än 41 kvinnor på scenen. Männen däremot lyste med sin frånvaro. Den hade premiär den 1 september 1938.
På bilden: Ingrid Borthen, Ingrid Sandahl, Signe Wirff, Ingrid Luterkort och Ulla Wikander
Pjäsen spelar på 12 olika platser, exempelvis en skönhetssalong, ett modehus, ett dåtida ”gym”, damrummet på det fashionabla etablissemanget Casinos takterrass. Clare Boothe var en ung amerikanska, som delade sin tid mellan att utge tidskriften Vanity Fair och att publicera satiriska alster rörande New Yorks societet. Storstadens kvinnliga vattenhål kunde hon utan och innan.
I centrum för handlingen står den trogna hustrun Mary Haines, vars knöl till man har börjat roa sig på annat håll. Hennes väninnor driver henne till skilsmässa och mannen gifter snart om sig med älskarinnan. Även hon är dock snart otrogen, vilket ger Mary chansen att ta tillbaka sin man. Styckets sensmoral, konstaterade en tidning, är att visa att ”bakom alla dessa osmakliga och vulgära damer finns, men syns inte, en likadan samling herrar, deras män”.
Kritikerna – till största delen män – ryggade. Den mansbild som framtonar i stycket ville man inte gärna tala om. Desto mer kunde man ondgöra sig över Boothes kvinnoskildring. Den var ytlig, karaktärerna osannolika, överdrivna. Spelstilen var inte heller enhetlig. Regissören – Rune Carlsten – hade fallerat. Inte ens Märta Ekström, som gjorde Mary Haines, lyckades helt ut göra sin figur trovärdig, trots att hon slösade med både inlevelse och allvar.
Inför uppsättningen hade man även tryckt en särskild affisch, som även kommenterades i flera tidningar. Stockholms-Tidningen konstaterade syrligt:
"Av den framgår pjäsens namn och att det är en komedi. Hur många akter den består av eller var pjäsen spelas får man däremot inte veta. Inte heller omtalas vad rollerna heta. Men det kastas väl ljus över den saken senare. Däremot smyckas affischen av fyrtio damers namnteckningar. Det är de medverkandes autografer. Några av dem äro mycket svårlästa. Men om damerna inte skriva så bra, spela de kanske dess bättre. Den saken kommer kritiken att kasta ljus över om fredag."
På bilden: Gunn Wållgren, Signhild Björkman och Karin Kavli
Enligt tidningen vittnade affischen om den moderna publikens inställning till teater.
"Intresset för skådespelarnas personer är i oavbrutet växande. Förr i världen fanns det människor, som gick på teatern för att se stora skådespel och som främst intresserade sig för styckena och rollerna. Numera intresserar man sig främst för vem som spelar, inte för vad som spelas."
Affischen, menade skribenten indignerat, kastade ”mycket ljus över teatersituationen idag”.
Men publiken uppskattade i varje fall föreställningen. Den kom. Pjäsen kunde ges 45 gånger och blev den mest spelade denna säsong. Kassakistan fick en välbehövlig förstärkning. Pauline Brunius var mycket nöjd och kallade det hela en ”sensation att uppleva”. Och man kunde skratta gott – pjäsen var ju, menade fru Pauline, en ”överdrifternas överdrift”. Hon gladde sig mycket åt sin första premiär. Det gjorde hon rätt i.
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek