En Tjechovartikel som tog skruv
Bild: Körsbärsträdgården 1967, akt 1
Våren 1967 satte Per Axel Branner upp Körsbärsträdgården på Dramaten. Han var en erfaren Tjechovregissör. Redan på det tidiga 40-talet hade han samtidigt med kollegan Harry Roeck Hansen introducerat Tjechovs dramatik i Stockholm. På Dramaten hade han med stor framgång även regisserat Onkel Vanja 1955 och Tre systrar 1959. Naturligtvis hade han även sett Konstnärliga teaterns legendariska uppsättningar vid deras bejublade gästspel på Dramaten 1922. Branner kunde sin Tjechov. Han var en auktoritet.
I samband med arbetet med bad Erland Josephson, nytillträdd teaterchef, Branner att skriva en artikel om uppsättningen, vilket denne motvilligt gick med på. ”Personligen avskyr jag att tala eller skriva om vad man menar eller avser med vad man gör – innan man gjort det”, klargjorde han. Men texten blev skriven. Den trycktes i programhäftet.
I artikeln tog Branner bladet från munnen. Den blev en ”stridsfanfar”. Det han vände sig mot var den moderna regin, eller närmare bestämt vissa unga regissörers sätt att handskas med en text. En pjäs, menade Branner med hänvisning till storheter som Per Lindberg och Gordon Craig, ”ska sättas upp med utgångspunkt från densammas inre art”. Numera syndades det mot detta. ”Inte minst yngre folk, som med mer akademiskt damm på axlarna än scenisk känslighet i fingertopparna kliver fram i både rampljus och massmedia, har helt andra aspirationer”. Och Branner fortsatte:
Det är ju så mycket effektfullare att plädera för sin egen syn på de idéer författaren vill ventilera. Det är ju så mycket viktigare att föreställningen signeras med det egna tumavtrycket eller präglas av vad som just nu anses vara ”modernt”. Om författaren därvid kommer i kläm, om den konstnärliga form, som ligger förborgad i hans verk, skjuts åt sidan för att vår egen tids s. k. moderna form skall kunna placeras i högsätet, ja då kan man räkna med de för ögonblicket tongivande kretsarnas restlösa beundran.
Branner efterlyste istället ett intresse för teaterns svåraste och viktigaste uppgift, den att ”levandegöra människor”.
Enligt Branner krävde ingen dramatiker så mycket av scenkonstnärerna som just Tjechov. ”Röstekvilibrister” eller ”hurra-vad-jag-är-bra-aktörer” har ingen chans i hans dramatik. Hos Tjechov krävs nämligen ”något så ’omodernt’ som inlevelse och psykologisk djuplodning av den mänskliga naturen för att hans budskap ska nå oss”. Tjechovs karaktärer är lika rika och ”uppenbarande” som någonsin Shakespeares.
Själv var Branner mycket ödmjuk inför sin uppgift. Hans visste mycket väl vad texten fordrade. Han hade även i friskt minne det stora intryck Konstnärliga teaterns uppsättningar hade gjort på honom för över fyrtio år sedan. De var ouppnåeliga.
Att artikeln lästes noggrant av recensenterna står helt klart. Samtliga omnämner den i sina recensioner, vissa mer flyktigt, andra mera ingående. Några kände sig manade att gå i svaromål. Jacob Branting i Aftonbladet var en av dem. Han var kritisk till Branners tankegångar.
Resonemanget är befängt. Branner utgår från att det skulle finnas ett för alla tider giltigt sätt att tolka en text, och att det skulle vittna om neutralitet och ödmjukhet att välja och genomföra en tolkning i linje med en viss tradition.
Dessbättre hade Branner det lättare att formulera sig vid regibordet än vid skrivmaskinen.
Hans uppsättning är fri från sentimentalitet, nervös och nyansrik. De sociala motsättningar som speglas i körsbärsträdgårdens blomning och skövling får en gestaltning som äger tydlighet utan att hårdmarkeras.
Mera oresonlig var Expressens Bo Strömstedt. Han uppskattade vare sig artikeln eller föreställningen.
Men så går ridån upp, och Gunn Wållgren kommer ut, följd av fjorton andra aktörer – och många av dem blir inte alls människor. Det är inte människor Branner visar, det är reproduktioner – av gamla Tjechovminnen, av patenttonfall och patentgester ur Dramatens psykologiska garderob. Gösta Prüzelius försvinner in i dem; Anita Björk tar, ledd av ingen, sin tillflykt till sin anitabjörkska; Olof Widgren får ostört svepa sig i sin olofwidgrenska. Den är mycket maläten.
Och Strömstedt slog fast:
Jag tror att man med framgång kan spela Tjechov psykologiskt, politiskt, pessimistiskt, hoppfullt, och på andra, olika sätt – utan att svika pjäsernas ”inre art”. Men bara på psykologisk r u t i n kan man inte spela honom.
Per Axel Branner svarade – mig veterligt – aldrig på synpunkterna. Följande höst satte han upp de båda enaktarna Jag måste till Berlin av Werner Aspenström och Vi skall mörda Bobrikoff av Asko Korpilina på Dramaten. Därefter drog han sig, sextioåtta år gammal, tillbaka från regipulten. Programhäftet till den sista uppsättningen innehöll inga artiklar av Branner.
I höst presenterar Dramaten två nya Tjechovgivar, Måsen och Tre systrar, båda för fjärde gången. Man kan undra hur de uppsättningarna skall sättas upp, psykologiskt, politiskt, pessimistiskt, hoppfullt eller på något annat sätt. Det skall bli spännande att upptäcka. Men nog har Konstnärliga teaterns enorma inflytande på Tjechovregissörerna numera försvunnit.