Dramatens första barnföreställning
Den elaka häxan i pepparkakshuset har varit en spännande, för att inte säga läskig upplevelse för många barn. Jag minns själv sittningarna med storkusinerna framför den bastanta radiogrammofonen ur vilken en hes och inställsam röst knarrade fram frågan: ”Knaperi knaperi knus. Vem är det som knaprar på mitt hus?” Tiden stod stilla, spänningen var olidlig.
Häxan i Hans och Greta har även en direkt motsvarighet i det människoätande trollet Bumburrifex i Zacharias Topelius sagospel Sanningens pärla från 1890. Den lästes i många hem runt förra sekelskiftet och var även den första barnpjäsen som togs upp på Dramaten. Premiär hade man vid jultiden 1934.
1934, Greta Ericsson som Vera och Irma Christenson som Rote
Några år tidigare, i december 1929, hade Operan haft premiär på det tyska sagospelet Lille Petters resa till månen. Stycket blev en jättesuccé och kunde spelas nästan varje år fram till 1967. För många Stockholmsbarn kom det att bli den första kontakten med teaterns värld. Säkert var den framgången också anledningen till att Dramaten ville göra ett liknande försök. Topelius populära stycke hade på 1920-talet spelats på bland annat Södermalmsteatern och Oscars.
I den mycket sedelärande pjäsen möter vi de fattiga och föräldralösa barnen Rote och Vera som orättfärdigt anklagas för att ha trampat sönder kungens trädgårdsmästares odlingar, framför allt den ståtliga tulpan som skulle blivit ett vackert inslag i de ståndande kröningsfestligheterna. Barnen jagas bort och får tillsammans med kamraten Funtus söka natthärbärge i en ensligt belägen stuga i skogen.
I stugan bor dock trollet Bumburrifex med fru. Han kommer också hem utsvulten och bereder sig snart på en god måltid på barnen. Efter ett handgemäng övertalas han dock att istället följa med till kröningen nästa dag.
Vid hovet finns en brunn, i vilken drottningen har tappat en ovärderlig pärla och kungen befaller alla sina undersåtar att klättra ner i den för att leta efter pärlan. Brunnen visar sig ha en sällsam egenskap: när man kommit upp ur den kan man genom svarta prickar i ansiktet se hur mycket personen ifråga har ljugit. Rote och Vera har varsin liten prick – bara änglarna är rena ”inför Sanningens ansikte” förklarar kungen – men Katte och Calle, de barn som ljugit på dem och – framför allt – inte heller ångrat sig, är svarta i ansiktet och överlämnas utan pardon till Bumburrifex för att ätas upp.
Dagens Nyheters kritiker var måttligt imponerad av föreställningen, hon hade inte haft ”särskilt roligt”, men insåg samtidigt begränsningen i att vara vuxen i sammanhanget. En medhavd tioåring fick därför även komma till tals och från det hållet hördes helt andra tongångar:
Det var hemskt synd om de fattiga barnen som ingen trodde, och det var ruskigt otäckt innan Funtus och barnen Flink lyckades övermanna Bumburrifex i hans grotta, då var det så man skakade av fasa, och sen var det väl tur att den där brunnen fanns, så man precis kunde se vilka som var snälla och vilka som var stygga, och o, vad dockorna dansade sött, fast inte var det väl dockor ändå, och riktigt ärliga var väl inte de häller, för de hade också svarta prickar i ansiktet. Och det var ruskigt spännande hela tiden och rysligt roligt och alldeles förtjusande!
1949, Jarl Kulle som Funtus och Max von Sydow som Bumburrifex
Någon jättesuccé blev nu inte uppsättningen. Den spelades 21 gånger 1934, men togs upp igen både 1945 och 1949. Den senaste gången hade man dock ändrat slutet: de oärliga barnen blev inte uppätna, de överlämnades till en – uppfostringsanstalt!
Samhället utvecklas.
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek