I dessa ut-, in- och omflyttningstider kan det vara på sin plats att påminna om att Dramaten även tidigare bedrivit verksamhet på andra platser än i Thaliahuset vid Nybroplan. Redan hösten 1921 öppnade Dramaten sin första annexscen. Den låg på Birger Jarlsgatan 27 vid Engelbrekts plan. Teatern, som ursprungligen hette Intima teatern, kom under de två år Dramaten spelade här kallas Mindre Dramatiska teatern.

Huset hade byggts 1911 och försetts med en teaterlokal. Den kom från början att hyras på tio år av teatermannen och tidningsredaktören Gustaf Collijn tillsammans med den nyligen avgångne Dramatenchefen Knut Michaelson. Den fick namnet Intima teatern. Tvärt emot vad man kunde tro var den inte tänkt att vara en uppföljare till Strindbergs teater med samma namn som hade lagts ner 1910. Där hade man enbart spelat Strindbergs pjäser. På den nya teatern skulle repertoaren varieras, men vara intim i den meningen att man beredde plats för den moderna teaterns krav på mera komplicerade, psykologiskt inträngande karaktärsteckningar.

Lokalen hade drygt 300 platser och var i vissa avseenden ytterst opraktisk. Bland annat fanns det två stora pelare på scenområdet, till stor förargelse för teaterns personal. "Man hade redan från början tagit sikte på att snabbt kunna förvandla teatern till varuhus och uppgjort planer i vilka pelarna ingingo som nödvändig grundförutsättning", berättar Collijn uppgivet i sina memoarer. Att göra entré från sidokulisserna var i det närmaste omöjligt. Ständigt fick man hitta "finurliga utvägar med maskeringar, intäckningar och utbyggnader".

Intima teatern kom att få en blandad, ofta mycket ambitiös repertoar. Den största succén genom åren blev uruppförandet av Strindbergs Gustaf III, där Lars Hanson fick sitt stora genombrott i titelrollen. Men även Hjalmar Söderbergs Aftonstjärnan 1912 och Pär Lagerkvists modernistiska Himlens hemlighet 1921 fick sina urpremiärer här.

När hyreskontraktet efter tio år skulle förnyas, Michaelson hade gått bort redan 1914, hoppade dock Collijn av. Flera av de bästa krafterna, bland annat stöttepelaren Lars Hanson, hade då lämnat teatern. Ägarna hade dessutom aviserat en ordentlig hyreshöjning. Den fick nu istället Dramaten betala.

Rabalder utbröt i pressen när det blev klart att Dramaten tagit över kontraktet. Teaterchefen Tor Hedberg anklagades för ekonomiskt vågspel och reglementsbrott. Dramaten skulle bara ha en scen, ansåg kritikerna. Hedberg menade dock att den nya teatern möjliggjorde ett bättre utnyttjande av skådespelarna, särskilt de yngre krafterna, som ofta fick gå overksamma i långa tider. Den nya scenen var också tänkt att bli platsen för "djärva försök", med både svensk och utländsk dramatik, klassiker såväl som nyskrivet material. Den första premiären, Ivan Thor Thunbergs Svenskt folk, kom i september 1921.

Jokern 1921. Från vänster: Sven Bergvall Tyra Zanderholm Magda Holm Olof Winnerstrand Gösta Hillberg

Under de två Dramatenåren spelades på Mindre Dramatiska teatern sammanlagt 29 pjäser. Den ojämförligt största publikframgången blev engelsmannen Harold Marsh Harwoods Jokern, en komedi i fyra akter. Den gavs sammanlagt 132 gånger. Pjäsen handlar om en kvinna som vill gifta om sig och därför tillsammans med sin nya kärlek anställer en person – Jokern – som får uppgiften att kompromettera hennes äkta man. Denne skall då begära skilsmässa är det tänkt. Den nya kärleken är politiker och vill absolut inte dras in i en skilsmässoskandal.

Naturligtvis blir ingenting som man tänkt sig. Politikern får slutligen nesligt rymma fältet, hustrun stannar hos sin man och Jokern kan gifta sig med den äkta mannens systerdotter. Allt ordnar sig till det bästa – som det skall i en komedi.  

Och i denna bagatell kunde Olof Winnerstrand utveckla "hela sin lustspelsälskvärdhet" i Jokerns roll. Han var en charmör "med både esprit och hjärta". En bättre motspelerska än Tyra Zanderholm, som gjorde hustrun, kunde han enligt tidningarna heller inte ha fått.

Med de djärva försöken gick det däremot knaggligare. Hofmannsthals Elektra kunde bara spelas tre gånger, Maeterlincks Den objudne gästen sex och Hjalmar Bergmans Herr Sleeman kommer elva gånger. Av de 29 pjäserna affischerades inte mindre än 20 som lustspel eller komedier. Trots detta kom verksamheten hela tiden att gå med förlust och då det stod klart att en nedsättning av hyran inte kunde påräknas beslöt styrelsen i januari 1923 att säga upp hyreskontraktet. Sista föreställningen med Dramatens ensemble, Richard Kesslers Sköldpaddskammen, spelades i juni 1923.

Lokalen övertogs samma höst av teaterdirektören Ernst Eklund, som efter att ha nekats återta namnet Intima teatern istället döpte den till Komediteatern. Eklund kom att leva upp till namnet. Han spelade huvudsakligen komedier, med hustrun Alice som primadonna. Dock fick även Brechts Tolvskillingsoperan 1929 här sin svenska premiär, liksom Kaj Munks Ordet 1932.

År 1938 köptes lokalen av Europa Film, som lät bygga om den till biografen Aveny. 1972 ändrades namnet till Melody. Biografen lades ned 1984 och byggdes åter om, inte till varuhus dock, men väl till restaurang. Sedan 1999 huserar en heminredningsaffär i lokalerna, Norrgavel. Säkert kommer de olycksaliga pelarna på det forna scenområdet här bättre till sin rätt.