De första kungliga festspelen på Dramaten
Att Kungliga Dramatiska teatern firar en kunglig högtidsdag är ingalunda en ny företeelse. Tvärtom. Den är lika gammal som teatern själv. Dramatens första föreställning gavs den 17 maj 1788, då man på Bollhuset invid Slottsbacken framförde Gustaf Fredrik Gyllenborgs tragedi Sune Jarl eller Sverkers död, ett stycke med utgångspunkten i tronstriderna mellan de sverkerska och erikska ätterna vid 1200-talets början. Redan två månader senare, den 22 juli, gav man den första kungliga festföreställningen.
Bollhuset, till vänster om Storkyrkan
Stycket hette Landstigningen och skrevs med anledning av drottningens namnsdag. Författare var Didric Gabriel Björn, skådespelare på teatern. Han var en mycket flitig medarbetare. Förutom att han stod på scenen i nästan alla föreställningar levererade han även en lång rad pjästexter till teatern. Inte minst låg han bakom en av de största framgångarna på Dramaten dessa år, Kotzebues De Okände eller Världsförakt och ånger, som han översatt och bearbetat.
Med den kungliga högtidsdagen lyckades han däremot inte något vidare. I ett brev till kungen förundrade sig hertiginnan Charlotta över att man kunnat framföra ”une pareille platitude”. Björn kom dock igen och detta redan samma höst. Den 1 november, på kronprinsens födelsedag, spelade man Björns Fri-Corpsen eller Dalkarlarne, ett ”Divertissement med Coupletter”. Stycket gavs som efterpjäs till komedin Det oskyldiga bedrägeriet, en imitation av Destouches Fausse Agnès, även den av Björn.
Björn hade sinne för det dagsaktuella. I Det oskyldiga bedrägeriet drev han med tidens stora intresse för magnetismen, som påstods kunna bota de mest olika sjukdomar. I Fri-Corpsen eller Dalkarlarne handlade det däremot om storpolitik. Gustaf III hade efter motgångarna i kriget mot Ryssland i september återkommit till Stockholm, där han försökte vinna gehör för nya krigsinsatser. Överallt möttes han dock ”af modlöshet och motstånd, lama viljor och illa dolda ränker”, berättar Oscar Levertin.
Titelsida till den tryckta utgåvan 1788
Kungen lät sig dock inte nedslås. Han begav sig upp till Dalarna, där han likt Gustav Vasa i dalkarlsdräkt och med serafimerbandet över bröstet eldade på allmogen. Snart hade han värvat en frikår på 6 000 man. Det är om en sådan Björns pjäs handlar. Publiken fick vara med om hur den gamle Segerborg, avgången ”Fältväbel vid Dal-Regementet”, drillade exercis med de morska dalkarlarna. Skyttet var det väl lite si och så med, men försäkrade en av rekryterna, fick han bara komma fienden på livet, ”så tuktar jag åtminstone två, och fyra med, om det är mörkt”.
Endast för Lona, den unge Axels fästmö, var allt oförståeligt och hon frågade sig själv:
Ack! Axel! hur kan du med så mycken glädje skiljas ifrån mig... dina Vänner... din Fosterbygd.... för att kasta dig i tusen faror! (hon går fram under det hon talar) Hvad är då den där känslan för Fäderneslandet?... at man så kan slita sig ifrån alt hvad man har kärast!
Frågan är lika aktuell idag, med vår tids värvningskampanjer och brutala, meningslösa krigsföretag.
Vid pjäsens slut hade dock Lona låtit övertyga sig och deltog med liv och lust i den heroiska slutkupletten, komponerad av hovkapellmästaren Joseph Martin Kraus och som direkt riktades till den unge kronprinsen.
Att döma av statssekreterare Elis Schröderheims brev till kungen blev föreställningen mycket uppskattad. Flera av kupletterna hade avbrutits ”med aplaudissements, tårarne runno och gråten hördes oftare starkare än i kyrkan”. Uppskattningen fortsatte även efter föreställningen. ”Man samlade sig åter utanför Bollhuset, omfamnade hvarannan med en känsla af nöje och uppmuntran, som aldrig kunna beskrifvas. Jag fant mig som i en enchantement, släkte min fackla och geck till fots för att höra hvad jag önskat Eders Maj:t kunnat höra sjelf lika otvunget och smickerfritt, välsignelser och förböner för Eders Maj:t och Cron-Printsen”.
Nog hade Björns stycke blivit ett effektivt inslag i den kungliga propagandan.
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek