Bossespöket
Harriet Bosse spökar på Dramaten har det sagts. Luttrade medarbetare, kända för sans och måtta, har i det närmaste gått ed på att de känt förnimmelser, ja även sett henne i prång och hörn på Andra radens promenoar, där hennes byst finns uppställd. Sanningshalten i det här är inget att diskutera – för dem är allt glasklar verklighet. Punkt.
Men varför just Bosse frågar vi oss andra? Vilka upplevelser eller hemligheter hade hon haft som gjort att hon emellanåt måste visa sig på Andra raden? Vad hade teatern förorsakat henne? Tittar man i annalerna kan man kanske vaska fram några tänkbara anledningar.
Harriet Bosse var född i Norge 1878 och kunde efter privatundervisning i Stockholm debutera på Dramaten 1899. Debuten gick bra och redan ett halvår senare slog hon stort igenom som Puck i En midsommarnattsdröm, en roll Strindberg såg henne i och som resulterade i deras omtalade äktenskap. Vägen låg jämnad för en framgångsrik karriär.
Harriet Bosse som Indras dotter. Oljemålning av Greta Gerell, 1950
Redan 1906 lämnade hon dock Dramaten, missnöjd med sina uppgifter. Framför allt var hon förbittrad över att inte ha fått spela Melisande i Maeterlincks Pelleas och Melisande, en roll hon till och med hade inskrivet i sitt kontrakt att hon skulle få göra. Teatern hade köpt rättigheterna till stycket, men underlåtit att ta upp det, en svår synd i Bosses ögon. För henne var Maeterlinck – intressant nog – samtidens störste författare.
1911 kom hon tillbaka till Dramaten. Teatern hade då fått en ny chef, den kultiverade Tor Hedberg, som Bosse verkligen uppskattade. De första åren på Nybroplan blev också lyckade med flera bejublade insatser. Redan 1916 dock ville hon bli löst från sitt kontrakt, ett önskemål som även nådde pressen. Svenska Dagbladet kunde citera ur ett brev hon hade avsänt till Hedberg. Man läser bland annat:
Jag kan icke räkna ut hvarför jag, i synnerhet på de sista åren, så skjutits undan – publiken håller af mig, och mig veterligen har jag icke utfört något så dåligt arbete att teatern af denna grund bör anse sig hålla mig utom repertoaren. Att denna sysslolöshet eller pliktkänsla att utföra ointressanta uppgifter till slut alstrat misstämning, bör icke förvåna.
Åter var det alltså missnöje med rollerna som fick henne att vilja bryta sitt kontrakt. Hedberg förmådde henne den gången att stanna en tid, men efter vårsäsongen 1918 lämnade hon för andra gången Dramaten.
I femton år kom nu Bosse att uppträda på en rad olika teatrar runt om i Norden. Hon medverkade även i Victor Sjöströms film Ingmarssönerna 1919, som blev hennes filmdebut. Också på Dramaten fick publiken emellanåt se henne, alltid som gäst dock och i utvalda roller. Hon var då en av landets högst betalade skådespelerskor.
Men turnerandet slet hårt och inkomsterna var ojämna. Dessutom hade Bosse även börjat tänka på sin kommande pension, på sin ekonomiska situation efter yrkeskarriären. Våren 1928 skrev hon till den tillträdande teaterchefen Erik Wettergren och hörde sig för om möjligheterna att få återvända till Dramaten. Svaret blev nej, alla kontrakt var redan skrivna. Bosse upprepade de följande åren sin förfrågan, alltmera vädjande.
Och 1933 fick hon sitt hett önskade fasta kontrakt. Men det hade sitt pris. Hennes stjärna hade nu dalat. Hon betraktades inte längre som en aktris i första ledet. Den lön hon fick hade skrivits ned rejält, själv såg hon den som en elevlön. Värre var dock att ständigt bli förbigången, få se alla de stora rollerna gå till Tora Teje, Märta Ekström och Inga Tidblad. Svårast var när Olof Molander, regissör och Dramatenchef 1934-38, 1935 valde att ge rollen som Indras dotter i Ett drömspel till Tora Teje. Pjäsen hade ju Strindberg skrivit till Bosse under deras korta kärlekssaga. Hon bad till och med att få alternera med Teje i rollen, vilket bestämt avslogs. ”Det var Olof Molander som dödade mig”, skrev hon många år senare i ett brev. ”Jag hoppas han inte glömmer att tala om detta med sin biktfader”.
Våren 1943 var det dags för henne att slutgiltigt dra sig tillbaka. Hennes ”smärtsamma Golgatavandring”, som hon kallade de sista tio åren på Dramaten, var över. Avskedsföreställningen den 3 maj skulle bli Dramatenregissören Carlo Keil-Möllers komedi Den stora skuggan. Den hade haft premiär 9 april och blivit en succé och spelats nästan varenda kväll den månaden.
Tora Teje och Harriet Bosse i Den stora skuggan 1943
Pjäsen har en pikant verklighetsbakgrund. Den handlar om en nyligen bortgången författare, den store Harald Båge. Han har bestämt att hans hem efter hans död skall bli ett museum och förvaltas av en kommitté bestående av prominenta personer. När pjäsen börjar är allt klart för invigning. Då dyker det upp en utländsk dam, Helena Gardone, som visar sig äga ett knippe försvunna kärleksdikter av skalden. De skrevs till henne under deras korta, intensiva förhållande. Nu vill hon ha ”upprättelse”, vilket skaldens svägerska, överstinnan Elsa Båge, bestämt motsätter sig. Skandal måste undvikas. I en stor uppgörelsescen damerna emellan framkommer det emellertid att skalden är far till Elsas son, vilket Helena känner till och också tänker avslöja för den ovetande sonen om hon inte får sin vilja igenom. Här viker sig Elsa och Helena kan överlämna dikterna för publicering.
”Hur pass närgånget kan man på scenen beröra förhållanden, som angår nu levande, allmänt kända personer, vilka var och en i salongen kan namnge?", frågade sig Sten Selander något besvärad i sin tidning. Att publiken i Harald Båge kände igen den hädangångne Verner von Heidenstam och hans Övralid, i kommittén litteraturprofessorn Fredrik Böök, prins Eugen och konstnären Anders Zorn var självklart.
Men pjäsen innehöll även två fullödiga kvinnoporträtt. Det förlät mycket. Nils Beyer till exempel skrev:
Rollerna förefaller vara skrivna för Tora Teje och Harriet Bosse, som nu spelade dem, och de fick verkligen replikerna att glöda av hat. Det var ett stycke teater, som höll åskådarna vakna. Bakom överstinnans grandessa fick Harriet Bosse ypperligt fram den lurande vaksamheten; man visste inte, vilket man mest skulle beundra – hennes stumma spel eller hennes vackra stämma. Och Tora Teje förlänade sin roll den air av mystik, som författaren avsett. Hennes röst hade den tragiska timbre, som skälver av återhållna sorger, sorger utan namn och utan klagan. Teatraliskt – javisst!
Man kan undra hur mycket av det verkliga livets besvikelser de båda aktriserna här la in i sina roller. Det var de enda gångerna de kom att spela mot varandra.
Avskedet gick dock inte som planerat. Tio minuter efter utsatt tid fick föreställningen avlysas. En av medspelarna, den unge och lovande Olof Bergström, hade inte dykt upp. Ingen visste var han var. Bosse fick ta sitt pick och pack, sina blommor och presenter och snöpligt ge sig hem. Det blev inga tal, inga leven. Bergström, framkom det senare, hade glömt sig och gått på bio.
Två dagar senare skrev Bosse ett tackkort till Pauline Brunius, den dåvarande Dramatenchefen.
Kära Paula!
Mitt hjärtliga tack till dig (och till styrelsen, som jag ber dig framföra) – för de vackra rosorna, som ni sände mig till ”sista dagen på Dramaten”. Det blev alltså inte sista! Tack vare grabben, som försummade sig. Jag hade redan gått och pyrt in mig med någon slags sentimentalitet – men man skall då aldrig ta något på förskott! Det är så älskvärt av dig att be mig vara välkommen igen, men det är min fasta föresats att aldrig mera spela teater. Jag orkar inte mer. Du har alltid varit förstående och vänlig mot mig, och det skall Du ha tack för!
Din Harriet
Bortsett från två små filmroller kom hon också att hålla sin föresats. Bosse gick bort 1961.
Varför spökar Harriet Bosse på Andra raden? Det kan man undra. Har det med den inställda avskedsföreställningen att göra? Att hon där blev bedragen på allt klang och jubel? Eller sörjer hon de roller hon aldrig fick spela? Beror det på Tora Teje, som fick göra Indras dotter i Molanders legendariska uppsättning av Ett drömspel 1935? Eller på att hon åldrades och fick se så många roller gå henne förbi? Att livet var så kort? Att det inte blev som hon tänkt sig?
Vem vet?
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek