Vi ser på det okända - och det tittar nyfiket tillbaka på oss

På planeten Solaris finns ett hav som verkar vara en enda gigantisk organism. Av vad som verkar vara en nyfikenhet på människan skapar Havet varelser hämtade ur dess innersta. Den som närmar sig planeten kan se sitt inre ta form på havsytan, såsom minnen av platser och människor. Och på den rymdstation som kretsar kring planeten möter besättningen gestalter som är helt identiska med sina döda anhöriga. Havet tycks nyfiket betrakta oss människor genom att materialisera våra innersta vrår.

När jag för första gången läste Stanislaw Lems roman Solaris märkte jag något. Att berättelsens hav inte bara hör hemma i science fiction som genre. Det liknar något jag redan känner igen: teatern.

I teatersalongen samlas vi för att se hur pjäsens roller väcks till liv, vandrar runt i vår värld en stund och sedan löses upp i intet vid föreställningens slut. Teatern föder och dödar sina gestalter, kväll efter kväll. Och ändå, eller kanske just därför, fortsätter vi att söka oss dit. Som om det finns ett grundläggande behov av att uppleva detta: att se hur något levande skapas och sedan dör inför våra ögon. I detta finns något djupt existentiellt, något nästan kusligt.

Havets nyfikenhet på människan, dess förmodade försök till kontakt, liknar det jag ofta söker i mitt regiarbete. Det som intresserar mig är hur något kan uppstå mellan åskådaren och det som sker på scenen, hur jag på ett medvetet sätt kan arbeta med faktumet att föreställningen blir till i mötet mellan scen och salong. Ibland tar detta sig uttryck i en form präglad av stark koncentration, en slags sökande ton. Eller i en form där vissa delar utelämnas, så att publiken själv får fylla i det som saknas med sin egen fantasi.

Verket uppstår då till stor del genom åskådarens minnen och fantasier i det inre varseblivandet, likt ett inre Solarishav. Det här arbetet utgår i grunden från en syn på teater som ligger närmare ritualen än som ett medium för att avbilda verkligheten: att genom teatern skapa ett rum där människor, tillsammans med andra, kan vara ensamma med sina egna inre bilder.

Att teaterföreställningen uppstår i den samtidiga närvaron av skådespelare och publik är ingenting nytt. Länge har det konstaterats att teaterhändelsen skapas av de energier som rör sig mellan scen och salong. Traditionellt har åskådaren ofta reducerats till en mottagare av tecken, någon som förväntas tolka det som visas på scenen. Men när man i stället ser föreställningen som något som skapas i relationen mellan scen och publik förändras detta. Verket uppstår då delvis bortom scenkonstnärens intentioner och åskådaren får en avgörande roll.

Havets nyfikenhet på människans inre, dess sätt att skapa gestalter ur det som finns där, rymmer något som också är centralt i mitt arbete: den inre dialog som uppstår hos varje åskådare. Det som intresserar mig är att skapa en situation som är intim, men inte styrd. Inte genom att bestämma vad du ska tänka eller känna, utan genom att öppna ett rum där något kan uppstå. Ett rum där något i varje enskild åskådare kan ta form. Ibland något som känns igen. Ibland något du inte riktigt vill möta.

Havets nyfikenhet på människans inre, dess sätt att skapa gestalter ur det som finns där, rymmer något som också är centralt i mitt arbete: den inre dialog som uppstår hos varje åskådare. Det som intresserar mig är att skapa en situation som är intim, men inte styrd. Inte genom att bestämma vad du ska tänka eller känna, utan genom att öppna ett rum där något kan uppstå. Ett rum där något i varje enskild åskådare kan ta form. Ibland något som känns igen. Ibland något du inte riktigt vill möta.

I Solaris är gestalterna som återvänder inte spöken i vanlig mening. De är gestalter som tagit form ur människans inre, men som nu står framför henne, levande, och kräver en relation. Kanske är det också så teatern fungerar. Skådespelarnas gestaltning av pjäsens roller uppkommer ur våra inre, både som publikens projektionsyta och som förkroppsligande av våra minnen och fantasier. Likt Havet materialiserar det vi tänker på, den värld som vi både betraktar och är en del av.

Men det är inte bara på scenen som det uppstår. Likt Havet kravlar gestaltningen in i den som stirrar. In bakom ytan på oss med bilder, minnen, associationer. Något som inte fanns där innan, eller som legat dolt. Inte som representation. Inte som tolkning. Utan något som plötsligt står där, en påminnelse om vårt tidigare liv.