Chrisander: Hej, vilka är ni?
Nadja: Vi är en grupp vänner och kollegor som gör konst tillsammans. Vi verkar i det fria scenkonstfältet och vår grej tillsammans är att skapa världar, egna universum, utifrån kända förlagor.
Lisen: Varför vill ni skapa utifrån kända förlagor?
Daniel: Vi är nördiga. Vi älskar att grotta ner oss i en tematik. Men också för att vi i våra konstnärskap gillar att studsa mot något som redan har ett eget liv.
Amanda: Vi inspireras av förlagor eftersom de redan på olika vis har en position i samhället/samtiden/historien. Våra verk uppstår och relaterar på så vis alltid till en förutfattad idé, en bild som vi tänker att publiken har kring förlagan. Det blir sedan utgångspunkten för en lång research.
Daniel: Hur jobbar ni ihop?
Lisen: Vi är fem personer som i grunden har olika yrkesfunktioner (regissörer/koreografer/performers, scenograf/ljusdesigner, kostymdesigner), men vi jobbar som ett kollektiv både under förberedelse, research och repetitioner. Rummet och kostymen är med från början och blir viktiga komponenter att studsa mot när vi arbetar fram materialet.
Nadja: Vi strävar mot ett ickehierarkiskt förhållande mellan konstnärliga uttryck. Det blir som en fristad från den patriarkala ordning som råder i samhället i övrigt. När vi arbetar är allt lika viktigt och lika oviktigt. På teatern står ofta en text som överordnad andra uttryck och detta vill vi omförhandla och motverka när vi arbetar tillsammans.
Amanda: Beskriv er arbetsmetod med Fäbodjäntan.
Daniel: När vi har jobbat med Fäbodjäntan har vi grottat ner oss i olika spår som vi anser relevanta i relation till filmen – Sverige och USA på 1970-talet, fäbodkulturen i Dalarna, naturen, djuren, feministiska idéer om makt och begär, porrfilm och kultfilm som fenomen. Vi har zoomat in på olika detaljer i universumet runt Fäbodjäntan. Det är som att filmen blir en karta med massa ledtrådar.
Chrisander: Tidigt i processen åkte vi till Dalarna på studieresa. Vi besökte levande fäbodar, åkte till filmens inspelningsplats i Skattungbyn och pratade med olika människor i trakten. En annan detalj som fångat vårt intresse i filmen är Olles knullfilt. En av karaktärerna i filmen – Olle – är ofta på en filt med tidstypiskt 70-talsmönster när han knullar. Den filten har vi plockat upp i vår föreställning och skruvat till på olika sätt. Vår version av knullfilten fick grafisk design av Sepidar Hosseini, som har lekt med bilden av klassisk dalakurbits blandat med könsorgan, sex och snusk.
Nadja: Vad vill ni med er föreställning?
Amanda: Vi vill att scenkonst ska kännas i kroppen. Inom pornografi (liksom skräck) pratar man ofta om hur bilderna påverkar en fysiskt innan man hinner tänka vad det betyder ur ett mer psykologiskt perspektiv. Affekt föregår tolkning. Den sker innan vi hinner formulera vad vi tänker. Vi älskar att skapa från en kroppslig utgångspunkt.
Lisen: Vi vill alltså inte skapa en berättelse eller ett narrativ, utan snarare massa lager och olika narrativ och berättelser. Vi väver en väv av olika sinnesintryck som publiken sedan kan plocka ifrån. Vi tror på här-och-nu-känslan som infinner sig på teatern – där vi ses och sitter nära varandra och känner varandras värme, andetag och kanske till och med synkar våra hjärtrytmer.
Blicken på publiken, blicken från publiken, blicken på varandra.
Chrisander: Är det ni gör politiskt?
Daniel: Allt är politiskt, och i en överstimulerad samtid på väg utför kan det ibland kännas svårt att lägga till nya perspektiv. Men trots det är det en av sakerna vi försöker: att addera perspektiv. På till exempel kvinnligt kodade kroppar.
Lisen: Och att undersöka blicken. Blicken på publiken, blicken från publiken, blicken på varandra. Vem är subjekt? Vem har tolkningsföreträde? Blicken är aldrig neutral utan kopplad till makt, normer och representation. På samma sätt är en kropp på scenen inte neutral utan läses utifrån kulturella raster och förutfattade meningar. I vår föreställning är performers och publik i samma rum, nära varandra. Och även om bänkarna har mjuka dynor för stjärtarna så kan det eventuellt bli obekvämt att konfrontera verket så nära. Eller så är det det bästa en fått uppleva. Allt beror på var en har sin utkikspunkt.
Lisen: Vad betyder frigörelse idag?
Nadja: Vi som skapar den här föreställningen är alla födda i slutet på 1900-talet och har vuxit upp i efterdyningarna av 1970-talets frigörelsetid. Aborträtt och samkönade äktenskap var något självklart för oss. Idag lever vi i en tid som blir mer och mer konservativ, rasistisk, sexistisk, homofobisk och transfobisk. När vi började i yrkeslivet fanns en tro på att konsten kunde skapa alternativ till allt som var skit. Nu kanske vi har blivit mer cyniska, men genom det så inser vi att vi måste fortsätta att slamra och skrika om det vi tror på och vi sätter vårt hopp till det absurt skeva, queera och störda. Vi tror att det finns frigörelse att hitta där.
Nadja - Hur ser ni på innehållet i föreställningen?
Amanda: Jag tenderar att tänka mer åt det abstrakta, absurda hållet, för att jag vill att publiken ska få fundera och krocka med materialet på egen hand. Att vi presenterar en yta att projicera sig själv på.
Chrisander: en plats där myten om Fäbodjäntan kan leva vidare genom lager av fäbodliv, queerness, vänskap, sexualitet, djur, fantasi, natur, frihet, feminism i en ram av fin och ful kultur.
Daniel: Jag tänker på det som både en genom absurditet och humor, förlösande föreställning och en slags gestaltterapeutisk exorcism.
Daniel: Den svenska sexualitetens mytologi intresserar oss även: kroppens roll i fäboden och folkhemmet, kvinnans position mellan lust och skam och den lantliga idyllens förvandling till nationell fantasi.
Lisen: Fäbodjäntan är ett pågående varande i en fäbodmiljö och ett landskap som vi har skapat åt oss för att få vara fria.
Nadja: Jag hoppas att innehållet känns fantasieggande och med en egen logik. Att det känns självklart men samtidigt prövande. Och lite skavigt med mycket kärlek.
