Vi behöver inte andra världar, vi behöver speglar

På sitt sätt är science fiction en självklar form för Stanisław Lem (1921 - 2006). Hans böcker är laboratorier, experiment där han testar hypoteser. Ständigt skeptisk – han var ateist ”av moraliska skäl” – och filosofisk (med Lems egna ord: ”Fysiken utesluter inte metafysiken”) försöker han förstå sin samtid och varthän den kan vara på väg. Solaris (1961), hans kändaste verk, uppkom i denna utforskaranda.

I romanen följer vi psykologen Kris Kelvin som efter att ha ankommit till rymdstationen som kretsar kring planeten Solaris med dess levande ocean ställs inför ett mysterium: Forskarlaget där ger intrycket av att ha tappat greppet och de verkar oförmögna att förklara vad som har hänt, bara att det finns ”besökare”.

Först när Kelvin vaknar med sin sedan länge döda hustru levande vid sin sida och inser att hon – den relation som satt de djupaste och mest smärtsamma spåren – är ett uttryck från oceanen öppnas vidden av situationen. Vad är dessa besökare? Vad betyder detta för forskarnas övergripande mål om att förstå och att etablera kontakt med oceanen? Vad betyder hennes så mänskliga känslor och existentiella upplevelser, vad betyder hans växande känslor för henne? Vad innebär det egentligen att kommunicera med något eller någon som inte är mänskligt eller mänsklig? Vad innebär det att vara människa? Vad är en människa för den andre?

“Den andre” är helt enkelt den som inte är jag – en annan människa, som jag försöker nå men aldrig fullt ut kan förstå. “Det bortom-mänskliga” är något ännu mer främmande: något som inte ens är mänskligt, och som därför kanske inte går att förstå alls.

Och delvis skriver Solaris in sig i en lång tradition av romaner om kontakt med andra civilisationer och den utomjordiske andre, från Jonathan Swifts Gullivers resor till H. G. Wells och Arthur C. Clarke. Men det speciella i romanen är just hur svårbestämd och kuslig den andre är, hur otillräckliga våra kategorier är: både mänsklig och inte mänsklig, både inom och utom oss, både en projicering och autonom. Och här finns också det tragiska: omöjligheten att nå bortom våra egna kategorier, risken för övertro på vetenskapen.

Det säger en av forskarna på stationen. Men liksom planeten Solaris förser sina utforskare med deras djupaste minnen kan romanens läsare fylla projektionsytan med det som oroar eller tröstar honom eller henne: det undermedvetna, Gud, naturen, AI – med samma mångbottnade ambivalens. Vi får inga tillfredsställande svar; Solaris tvingar sin läsare till ödmjukhet och att försöka tänka annorlunda.

Även om Lem i huvudsak har gjort sitt namn som science fiction-författare var det inte så han började. Han föddes i en assimilerad judisk familj i Lwów i Polen (idag Lviv i Ukraina), överlevde de tyska och sovjetiska ockupationerna under andra världskriget och landade efter kriget i Kraków. Lem utbildade sig under kriget till läkare och hans första roman – Förklaringssjukhuset – är en studie i totalitarism, trauma och makt; den följer hur olika läkare reagerar och förändras då nazisterna bestämmer sig för att avrätta patienterna på ett psykatrisjukhus.

Utgivningen av romanen fick dock vänta, den ansågs inte ligga tillräckligt i linje med kommunismens anda och gick endast så småningom igenom censuren som första delen i en ”positiv” trilogi som visade vägen mot den kommunistiska kampen. Så Lem förlade sina studier till science fiction och debuterade med Astronauterna 1951. Här, endast till synes långt bort, kunde han utforska sin samtid. Det han tog med sig dit var en vetenskaplig och filosofisk nyfikenhet och rigorositet, misstro för mänsklig hybris och totalitarismens risker samt arvet från de galiziska och polska modernisterna, från Franz Kafka till Stanisław Ignacy Witkiewicz. Hans egen skola av existentiell, ”hård” science fiction har förts vidare av till exempel Neal Stephenson och Liu Cixin.

Två filmatiseringar av Solaris bör nämnas: Andrej Tarkovskijs från 1972 och Steven Soderberghs från 2002, som båda tar romanen de utgår ifrån i lite olika riktningar. Tarkovskijs meditativa film lägger till en kännbar dimension av jordlig- och gudomlighet. Den kontrasterar Solaris formlösa gränslöshet med ett idylliskt lantliv på jorden (frånvarande i romanen), i ljudspåret uttrycks samma kontrast mellan abstrakta elektroniska kompositioner och en J. S. Bach-kantat och på rymdstationen hänger målningar av Pieter Bruegel den äldre. Soderbergh lägger också till jordeliv men förlägger det i en senkapitalistisk modernitet och bygger ut kärleksdramat.

Bägge regissörerna tolkar romanen till självständiga verk, Tarkovskij särpräglat och mästerligt, men båda tar dem också till jorden och förstärker det mellanmänskliga dramat. Lem själv var dock föga imponerad – han tyckte den vetenskapliga tematiken helt hade gått om intet i Tarkovskijs tolkning (Soderberghs hade han inget intresse av att se). Samtidigt bekräftar filmatiseringarna den breda potentialen i romanen – och grundtesen, att människan tolkar in sig själv i den andre.