Vad gör vi med varann

-Den här gången tänkte jag medvetet på att skriva mer hoppfullt, säger Arne Lygre. Jag önskade mig ett större ljus.

Arne Lygre: Jag börjar alltid från början och skriver mig framåt. Jag har ingen klar plan för hur mina karaktärer skall utvecklas. Jag gör inte litteratur av det som sker i mitt eget liv på det sättet, utan behöver skapa fiktion. Jag arbetar långsamt och intuitivt med språket och ser om det uppstår något som kan vara värdefullt. Är nyfiken på vad som händer mellan karaktärerna. Och den här gången handlade det om hopp.

Det första mötet är ett möte mellan en mor och hennes vuxna dotter. De möts på en bänk vid älven. Dottern bor utomlands. De vill varandra väl, och det finns kärlek i botten, men de får inte riktigt till det. Det blir en del uppgörelser, men Arne Lygre tror de menar vad de säger, när de säger att de är glada. Och att det är en tid för glädje.

Finn Skårderud: Kan man lita på språket? Om någon säger att hon är glad, är hon eller han det då? Eller säger man det bara för att man inte orkar berätta att man egentligen inte är så glad?

Arne Lygre: Om språket är att lita på menar du? Ibland ja och ibland, nej. Hos mig är det ofta dubbelt – både det ljusa, och det mörka ryms där.

FS: Språket är ju en fantastisk mänsklig möjlighet. Vi kan precisera och klargöra. Men vi använder det ofta för att täcka över något eller ljuga.

AL: Språket är ju skört. Dottern har en tvillingbror. Han kommer också till bänken vid älven. Det ligger en kyrkogård i närheten. Han berättar för dem att han kommer försvinna. Han vill resa bort från sitt liv, och han vill inte att de eller den han älskar skall leta efter honom. I den stunden litar de inte helt på orden. Vad säger han egentligen? Tror de på honom? Kommer de respektera det han säger?

Arne Lygre har hållit på i två år att skriva ”Tid för glädje.” Som tvåspråkig har han den här gången valt att skriva på nynorsk. Det är första gången han har en urpremiär i Norge på en stor scen. Som författare kan han beskrivas närmast närmast som minimalist, poetisk och intim. Han rör sig tätt inpå de följsamma språklekar som uppstår människor emellan. När pjäsen hade sin norska urpremiär i februari 2022 på Det Norske Teatret i Johannes Holmen Dahls regi, var det stramt intima hos dramatikern iscensatt i rokokokostymer i en expansiv uppsättning av Lygres text. När dramatikern lämnat ifrån sig texten, måste han också släppa mycket av kontrollen. Liksom i våra liv blir det både tragedi och komedi. Sexton karaktärer spelas av åtta skådespelare. Fler och fler kommer till bänken vid älven. Efter hand förflyttar vi oss till andra rum.

AL: Ingen av karaktärerna finns ju med hela vägen. De blir så att säga avlösta. Och några skiftar bokstavligt talat karaktär – och blir till andra. Alla har sin dramatiska båge, större eller mindre. Och på det sättet är stycket ett kollektivt berättande. Det har blivit en kollektiv berättelse om hopp och glädje. De olika karaktärerna har alla olika skäl att uttala att det här är en tid för glädje.

FS: Som i ett musikstycke menar du: Variationer på ett tema?

AL: Ja, just så. Det är variationer på temat glädje. Det handlar om anknytning och brist på anknytning i många av mötena i pjäsen, och på det sättet uppstår ett gemensamt universum. En annan mor och en annan son, säger också att det är tid för glädje. Hon har rest långt för att söka upp sin son, hon närmast tränger sig på honom och har precis fått veta att hennes man varit otrogen. När de talar om glädje, är det närmast i ett försök att framkalla den. Det jag tycker om är att de gör det gemensamt. Det är ett öppet sår, men de är inte ensamma om drömmen att vilja reparera. Sorgen över förhållanden som tagit slut.

FS: Beroendet av andra är något du undersöker i alla dina pjäser. Du är trogen dig själv. Vi inte så självständiga som vi ibland låtsas. Det finns en gemenskap i att vi är så många som ber om kontakt.

AL: I den här pjäsen finns också förlåtelsen med som tema. Det talas om otrohet. Och det sägs att förmågan att förlåta allt, är en förutsättning för bra relationer. Jag blev skakad när en äldre kollega, en gång sa det till mig.

Karaktärerna i hans pjäser går ut och in i sig själva och andra. Arne Lygre utforskar vår förmåga att se oss själva utifrån och andra inifrån. Han skriver pjäser om vår föreställningsförmåga. Och jag tänker, när jag lyssnar på inspelningen av intervjun efteråt och ser tillbaka på tidigare samtal jag haft med honom, att hans dramatik handlar mycket om att föreställa oss hur den andre har det, känner och tänker, och vad vi gör med varann. Och att detta är grunden för all empati.

Sen 2013 finns han också med i en norsk kanon över de viktigaste pjästexterna sen Henrik Ibsens tid. Lygres ” Jeg forsvinner” från 2011 ingår i den. Vid sidan av Jon Fosse är han Norges främsta internationella samtidsdramatiker. Han sätts upp över hela världen och hans texter har översatts till ett tjugotal språk.

FS: Jag försöker fråga honom varför han tror att teatermänniskor blir så intresserade av hans texter. Han svarar försiktigt, svarar inte helt på min fråga.

AL: Jag hade drömmar om att skriva redan som liten. Jag kommer från en familj utan någon direkt konst och kultur hemifrån. Men jag läste mycket, hittade mycket krigslitteratur hemma hos min farfar. Och jag drogs till teatern. Jag försökte bli skådespelare, men det var ganska misslyckat. Medan jag försökte komma in på Teaterhögskolan i flera år, började jag läsa teatervetenskap. Där lärde jag mig en del om formmässiga grepp, för att främja den sceniska upplevelsen.

FS: Du har en fin känsla för att skapa intima sceniska rum där mycket står på spel.

AL: Ja, jag utforskar den teatrala formen mer än analyserar vad texten egentligen handlar om.

FS: Jag associerar till ett ord som nervpirrande.

AL: Något av det fascinerande med att skriva för scenen är att det först skapas som ett litterärt verk. Sen tar regissören över och då uppstår ett nytt konstverk. Jag upplever att mina pjäser är mer levande än min prosa. Jag har två romaner och en novellsamling som ligger och dammar. På scenen är det så mycket mer som står på spel. Det finns en känsla, som blir till en tanke, som blir till ord som blir sagda. Ord är makt. De blir hörda av någon annan, väcker en tanke och utlöser en känsla. Sen är vi inte alltid så bra på att sätta ord på hur vi har det. Då kan mycket uppstå. Och då är teatern ett fascinerande rum att vara i.

FS: Vad tror du annars det är med dina texter som slår an så?

AL: Det finns ju ett genomgående tema i det jag skriver. Det handlar om känslan av ett jag, om att bli sig själv. Jag utforskar identitet, förskjutningar och förändring. Jag skriver om hur identiteten blir till. Genom att ställa något av mig själv åt sidan, kan jag skapa mig själv på nytt. Jag skriver om hur vi påverkas av andra, och hur vi själva kan påverka andra.

Finn Skårderud är psykiatriker och författare.

Översättning Irena Kraus