Ur led är tiden

Vad kom först egentligen? Var det Hamlet eller Shakespeare?
Hamlet kom absolut först. Det är en pjäs som jag mötte när jag var ung, en av de första pjäserna jag läste och som jag såklart blev jättepåverkad av. Jag identifierade mig väldigt starkt med det unga dilemma som finns i pjäsen, alltså hur unga människor försöker orientera sig i en värld omkring dem, som både på familjeplanet och politiskt, känns både rutten och förljugen. Att försöka handla och göra något åt det samtidigt som man är otillräcklig och inte vågar eller inte kan – det är dilemmat. Sedan började jag själv både skriva dramatik och regissera men jag har aldrig, aldrig haft någon längtan till att göra Shakespeare, generellt. Jag tyckte att allt redan var gjort …
Men – för två år sedan såg jag en uppsättning av just Hamlet. En fransk uppsättning av den (på en festival) och då fick jag en jättestark bild plötsligt av vad jag ville göra med den. Jag kände precis vilka konflikter jag ville fokusera på och precis vilka typer av teman jag ville lyfta fram och förstärka. Och sen började jag läsa Hamlet på nytt. Jag läste och jämförde och tyckte det var kul att närläsa den i olika översättningar och så drog jag in texten i datorn och började liksom leka med den, lite fram och tillbaka.

Du fastnade för Britt G. Hallqvists översättning. Vad var det du tyckte om med den?
Jag tycker att den är den mest musikaliska, den mest pratbara och med mest flow i sig.

Men sen kände du ändå ett behov av att också göra det till Mattias Anderssons Hamlet?
Absolut. Det tror jag är helt nödvändigt, det har jag gjort tidigare med både Dostojevskij och Strindberg och det har jag gjort också nu. Man kan känna att det här ordet är det verkligen ingen idag som har någon bild av eller känsla för och varför inte ändra det till en synonym som ändå har typ samma språkklang och samma tidskänsla, men som fortfarande finns i vårt samtida språk? Det där försöker jag hitta och det är en fråga om balans. För börjar man skriva om allt, precis som man pratar 2025, då går det ju inte. Då faller så mycket i texten att det blir orimligt.

Men det är första gången jag gör Shakespeare och skillnaderna är väl att med samtida dramatik eller de dokumentärprojekt jag har gjort så pratar människor (i dem) så som man pratar – liksom. Det är en stor kvalitet som jag jobbar med, att även om det språket också kan vara förhöjt eller ha någon typ av koncentrerad stilisering med upprepningar och rytm så är det samtida språket ett ideal. Det här är första gången någonsin jag gör något som är på vers. Det är klart att det är någonting som man måste förhålla sig till.

Vad tycker du om det då? Hur tycker du att det har varit?
Jag tycker det är roligt att det finns något arkaiskt och universellt universum som inte är nu, nu, nu, att det finns något ålderdomligt som studsar mot vår tid idag. Det där dubbla lagret tycker jag om, att man kan driva saker längre på det sättet. Det ger en bra dubbelhet, en dubbeltydighet och en distans. Men sen är det klart att man får ju hålla sig, att för den samtida dramatikern så finns det effektivare sätt att lägga upp en scen än hur Shakespeare gör det, så att säga. Men jag har försökt rensa i intrigen, och strukit om och ändrat så att det nu bara är åtta roller. Men sen försöker jag också jobba med att vi faktiskt har versen och att den är tydlig. Eller – om jag säger så – de pratar Shakespeares språk, men det finns passager där det är tillåtet att improvisera eller leka med ett jättelätt tonläge i språket och den balansen tror jag är väldigt viktig för föreställningen.

Du har också gjort den här konkreta kopplingen till vår spelplats? Vi är på Elverket och du har lagt till en egen undertitel. The Death of Theatre, du har skrivit till partier som handlar om teatern?
Ja, först var det bara Hamlet, när jag började med texten. Jag undrade vad man kan göra med den och vilken plats den skulle passa på. Men sen när det här med Elverket hände och vi insåg att det här var det absolut sista som skulle ske i teaterform i den här byggnaden, så började jag fundera mycket på det här med platser. Det handlar om rummen, våra gemensamma rum för att uppleva just teaterkonst, scenkonst och för att bearbeta eviga existentiella frågor och vår samtid tillsammans, kollektivt. De platserna börjar försvinna bort från stadsbilden och från stadens yta och jag frågade mig vem som kommer sakna dem egentligen och ja, vad de fyller för funktion. Då tänkte jag att det passade att spela pjäsernas pjäs, att ta Hamlet, i den kontexten. Det finns ju dessutom en scen i pjäsen, som har direkt koppling till teatern, när Hamlet tror att han ska göra en teaterföreställning som ska förändra världen eller uppenbara sanningen. Går det överhuvudtaget idag och vad är konstens funktion helt enkelt?

För det är ju så det blir, det blir i din version inte bara en kommentar till teaterns, utan till kulturens roll idag?
Vår tid ja.

Verkligen – ganska pessimistiskt.
Ja, jo, det blir det väl ändå. Det får vi väl ändå säga. Det är ju väldigt mycket i vår tid som inte känns så jätteoptimistisk direkt.

Har arbetet gjort att du ändrat din syn på någonting i pjäsen? Har du fått någon ny insikt genom att göra det här, tycker du mer om Shakespeare nu?
Det tror jag absolut och jag tycker att texten, ja, det är någonting som är en klyscha att säga, men det är häpnadsväckande att den är skriven för så många år sedan. De delar vi har, som är originalets, att de fortfarande är så starkt kommunicerande trots att de skrevs för 400 år sedan, det är otroligt fascinerande att uppleva. Men nu är jag så totalt inne i det här arbetet. Man glömmer liksom bort att det finns något annat när man har kommit till den här punkten i en process. Det finns liksom inget utanför, det här är som en text som vi har skapat tillsammans.

Känner du att det är något mer du behöver säga eller?
Jag tänkte på den fråga som ständigt uppstår: varför kan ni inte bara göra den här Kung Lear eller den här Romeo och Julia rakt upp och ner precis som det är skrivet och i den miljön den gjordes? Varför ska man hålla på och ändra och bearbeta och modernisera? Det gäller alla klassiker från grekerna till Strindberg. Men jag tycker att det är väldigt märklig syn på teater. Jag menar, för den publiken, på den tiden, var det samtida kläder och samtida dilemman och samtida energier men skulle man göra det på samma sätt idag så blir det rent musealt. Då blir det någon sorts museiverksamhet vi bedriver. Och det är ju inte meningen. För mig handlar ju snarare om att ta de här texterna på största allvar och försöka nå ett ännu starkare sätt att kommunicera med publiken av idag. Det är enda ambitionen. Inte att förstöra, utan snarare få dem att bli ännu mer aktuella. Det finns också en tro på att man förr i tiden gjorde klassikerna på ett ”klassiskt” sätt. Men titta på Bergman, titta på Peter Brook. Det här att det skulle ha funnits en tid där alla gjorde Shakespeare rakt upp och ner – den har aldrig existerat. Det har alltid varit så att varje generations regissör eller varje generations teaterspråk på något sätt kräver sina grepp. Det är bara ett sätt att verkligen få de här fantastiska texterna att bli ännu mer relevanta.