Ull, velour och lite lack

Alceste blir degraderad, förlorar sin plats som hovnarr. Han uppträder barfota och utan peruk, han framstår som en pappfigur, lite tvådimensionell. Hans byxor är svarta och vita, med streck, vilka ser ut som veck – en optisk villa. Allt med honom ställer frågan om vad som är på riktigt, alltså tredimensionellt, på sin spets. För att få fram byxornas speciella form fick vi bygga dem nästan som en krinolin.

Han är (likt Alceste) degraderad, man har tagit ifrån honom titeln ”ers Majestät” och därför är han klädd i pyjamas. En randig sådan, på längden, för att göra honom ännu längre än han redan är och för att ge honom en air av att vara fånge – både i sitt hus (sin spegelsal) och i sin kungaroll.

Men kungen får (liksom Clitandre) en del tillägg till sin kostym i andra akten.

Clitandre är en nervös och stressad person. Hon har lite uppskjutna stressaxlar. Hon vill framåt i världen och bär vad som skulle kunna vara en Chanel-dräkt i ullbouclé och små svarta pumps. Men kläderna sitter illa på henne och hon har svårt att röra sig fritt i sin snäva kjol. Hon har allergi och eksem och därför en ständig känsla av kli på kroppen. Hon är obekväm i sitt skal.

(Men i andra akten förvandlas hon, klär hon ut sig till någon hon vill vara!).

Philinte vill gärna passa in och göra rätt. Han är därför, i det politiskt korrekta klimat (som i pjäsen kallas för upplysningen) väldigt queer i sin klädsel. Han har en ärmlös, tunn blus med krås och en tunn sjal. Han har höga, blanka svarta byxor och långa svarta blanka handskar. Det blanka återspeglar hans förmåga att vara anpasslig och hal.

Det misshandlade övergivna barnet som tas om hand av Vivianne. Han är förvuxen, har en puckel och bär på synliga spår av att ha blivit slagen. Men även Oronte är ett barn och även han bär en likadan skoluniform som Celimene, om än med kraftiga kängor i stället för lackskor.