Trams och allvar i skön harmoni

Eposet som koncept har länge varit ett intresse för mig, då eposet som genre försöker sig på den omöjliga uppgiften att måla upp ett helt universum parallellt med vårt eget. En strategi man känner igen från TV-seriernas värld, men som teater ofta kan sluta i självsabotage. Att göra serieteater  vore ett sätt att gestalta ett sånt epos – och våren 2023 gjorde vi hela Wagners ring-cyklus som teater i 15 avsnitt. Publiken kunde komma på ett eller flera avsnitt, men var tvungna att se alla om de ville se hela berättelsen. Vi hade en kärna av skådespelare men även gästande medverkande som bland annat en kör, en häst, skådisar, en folkhögskoleklass och Suzanne Osten som moder jord. Wagners Nibelungens ring har en enkel grundpremiss, men med en otroligt komplicerad historia; det handlar om apokalyps och hur världen förstörs av maktmissbruk och hat. Det blev en teaterbubbla som varade i flera månader, där många i publiken såg flera än 10 avsnitt. Det var maximalistiskt och målat med grova penseldrag, i en värld som hade plats för allt från kärleksscener mellan syskon till shakiradansande valkyrior. 

Denna text hade jag spanat in länge. Den är en fantasi baserad på Fritzl-fallet. Den handlar om "hon där nere" som var en parafras till Elisabeth Fritzl. Som vi skrev i programmet: ”Pjäsen begrundar hur maktbegär och våld genomsyrar världen: I Edens Trädgård där Eva frestas in i kvinnodomen, vidare i Romarriket där oönskade nyfödda slängs på stadens sophögar, till Captain John Smiths förhållande med Pocahontas - från han där uppe till livmodern där nere, detta är horrorkällaren där smutsen och soporna får sin egen scen. Fritzls hemmabygda fängelsshåla kom att bli synonym med mänsklighetens avgrund; Och helvetet är bara en bastu är en rant, ett epos och en resa genom källarens mörka kryphål och en blödande livmoder.”

Vi gjorde föreställningen som en monolog där fantastiske skådespelaren Maria Zakrisson Mortensson fick gestalta alla roller, utifrån "hon där nere", en slags fantasi kring världen där utanför. I ett klaustrofobisk och horder-aktigt flickrum och källarscen iscensätter hon världen från sitt perspektiv. Jag tycker det är intressant hur Katja Brunner klarar att koppla ihop våldsmekanismerna i fascistisk ideologi som Fritzl strängt taget var väldigt fascinerad av, och lyfta det till ett poetiskt, hemskt och undrande språkuniversum. 

Denna pjäs är ju baserad på ett av Sveriges litterära nationalepos. När vi tänkte göra den som teater var det flera aspekter vi ville fokusera på; dels att man ville undersöka en estetik (visuellt, språkligt, osv) som både blickar bakåt och framåt samtidigt. Att storheten i berättelsen på många sätt ligger i korsningen mellan timmer, folkdräkt och hantverk vs. fattigdom, misär, svält och sjukdom. För det andra ville vi försöka hitta en emotionell gestaltning av det att lämna sitt hemland för att man måste, inte som ett äventyr eller av lust men för att det är absolut nödvändigt och man vet inte vad man åker till. Detta resulterade i en fem timmar lång uppsättning av boken gestaltad av fyra skådespelare i alla roller. Vi jobbade med trams och allvar i skön harmoni.

I 2024 satte vi upp Titus Andronicus av Shakespeare i en färgstark och splatterliknande uppsättning. Detta sägs vara Shakespeares sämsta pjäs, något jag inte håller med om. Hämndtemat är stärkt och mördandet börjar hårt redan i första scenen, då huvudpersonen mördar sin fiendes son innan han mördar sin egen för att ha sagt emot honom. Det blev mycket blod.