Teatervärldens mest humoristiska terapeut

Vem är Yael Ronen och vad har ni för relation?
– Yael Ronen är den regissör jag har arbetat mest med i Berlin. Det var hon som tog mig till Maxim Gorki Theater. Den första produktionen vi gjorde tillsammans var Roma Armee – och den förändrade mitt liv. Det är tack vare den föreställningen som jag nu har arbetat i Berlin i nästan tio år.

Berätta om Roma Armee.
– Roma Armee var en typisk Yael Ronen-produktion där konst och aktivism förenades med komedi. Föreställningen var revolutionerande – inte bara för den romska minoriteten. Det var den första av många produktioner jag har gjort med henne, och alla har på sitt sätt blivit en omvälvande resa för mig. Yael har ibland lite skämtsamt kallats för teatervärldens mest humoristiska terapeut. Hennes produktioner innehåller alltid mycket humor och fungerar ofta som en slags läkningsprocess – både för ensemblen och för publiken.

Hur är det att arbeta med pjäser som skrivs under repetitionsarbetet?
– Det innebär först och främst att man närmar sig materialet inifrån. Man är inte bara någon som tolkar en färdig text – man är med i själva skapelseprocessen. Repetitionerna blir till stor del ett undersökande av ett ämne. Arbetet är väldigt flexibelt eftersom innehållet hela tiden påverkas och förändras av det som händer i världen och i gruppen. Det gör att hennes föreställningar känns väldigt aktuella – här och nu.

Hur mycket vet du som skådespelare om vad slutresultatet ska bli?
– Man vet nästan aldrig vart pjäsen är på väg förrän väldigt sent i repetitionsprocessen. Det är inte ovanligt att texten blir klar först i premiärveckan. Det är såklart en stor utmaning att lära sig mycket text på kort tid, men det gör också att texten känns väldigt levande. Det viktigaste jag har lärt mig av Yael är att lita på processen.

Vad brukar hennes verk handla om? 
– De utgår nästan alltid från stora samhällsfrågor, men berättas oftast genom personliga erfarenheter från oss i ensemblen. Hennes arbete rör sig i gränslandet mellan det dokumentära och det fiktiva och hennes föreställningar innehåller alltid mycket humor. När jag hörde att temat skulle vara ”fejk” kändes det ganska naturligt – hennes föreställningar rör sig ofta precis i skarven mellan det som är sant, det som är påhittat och det som är lite av båda.

Vad kan man säga om Fejk än så länge innan repetitionerna har börjat?
– Vi har en titel. Vi har ett ämne. Vi har en ensemble. Vi har en grupp kreativa personer från olika platser i världen som kommer att sammanstråla i Stockholm på Dramaten och undersöka Fejk tillsammans med en av Europas mest intressanta regissörer. Och det enda vi kan vara helt säkra på är att vad vi än föreställer oss att Fejk kommer att handla om, så kommer det garanterat att handla om någonting helt annat.