Teaterns sanning ligger i ögonblicket och inte om tio minuter

Irena Kraus: Du säger att det här är din sista uppsättning på Dramaten, skall vi tro på det?

Staffan Valdemar Holm: Det har jag aldrig sagt. Skratt från regissören. Men jag är i en ålder där man börjar räkna ner. Funderar på hur mycket man har kvar och vad som kunde vara väsentligt att använda de där sista gångerna till. Stormen sägs ju vara Shakespeares sista pjäs, men han skrev faktiskt en till, The Two Noble Kinsmen som man aldrig har hittat. Inga jämförelser mellan honom och mig i övrigt.

IK: Du kommer direkt från en uppsättning av de Laclos pjäs Farliga förbindelser i Köpenhamn. En klassiskt byggd text och en föreställning du beskriver som en maskin i precision.

SVH: Där handlar det mycket om hur långt kan man gå i exakthet. Stormen är någonting helt annat. Här har utmaningen varit att hitta en form där man bryter med det vanliga linjära berättandet och genom det kan hitta en slags frihet. Betrakta pjäsen och tematiken från olika vinklar för att se vad som finns där. Teatern har en förmåga att dölja saker som faktiskt sägs i en pjäs. Saker som är tydliga blir otydliga och slukas upp av konventionen eller allmänt teatralt berättande .Till exempel hur man förstår våld. Det är ofta bara något som händer. Hamlet mördar Polonius, men hur gör han det? På vilket sätt? I Stormen finns väldigt mycket förtryck och våld, som gärna försvinner in i sagospelets trevnad. Ibland måste man sätta en spotlight på vissa saker för att de skall bli synliga.

IK: Du säger dig ha förbättrat Stormen?

SVH: Genom att tillföra den en ännu klumpigare dramaturgi ja. Det har vi gjort tillsammans, genom att skapa några brott där vi förhoppningsvis kan se det hela på ett nytt sätt.

IK: Tänkte du från början att du skulle skriva egna texter eller kom det till senare?

SVH: Varifrån texterna skulle komma och om det skulle tillföras andra texter, hade jag inte tagit ställning till. Men att det skulle vara något mer, det visst jag. Man kan inte spela Stormen oreflekterat idag. I vår postkoloniala kontext finns historiska saker man måste ta ställning till, för att se vad det egentligen var. Om man tittar på kolonialismen och det utdragna folkmord det faktiskt innebar, kan man inte behandla det med ignorans eller påstå att det bara är ett drömspel. Det fungerar inte idag och det skulle vara oärligt i förhållande till det vi vet. Det känns som att det är något man snarare måste lyfta upp och betrakta.

IK: Vi vet ju att du tycker Shakespeare är världens sämsta dramatiker. Ändå har du satt upp rätt många Shakespearepjäser vid det här laget.

SVH: Han är inte fantastisk på att hitta på intressanta teatrala situationer nej. Shakespeares storhet ligger i orden. När dramat inte går framåt, när någon plötsligt stannar upp och reflekterar i en fantastisk monolog som inte flyttar handlingen framåt för fem öre. Den teatrala principen har vi odlat här. När Hamlet säger att vara eller inte vara, är det inget nytt du får veta i storyn. Men du får veta något om Hamlet. Vad som händer i honom. Så delvis tycker jag faktiskt vi följer vissa dramaturgiska principer som finns hos Shakespeare. Han struntar i att något han gör i en scen, inte stämmer med det som kommer senare. Han är 100% inkonsekvent och det är för att han vet att teaterns sanning gäller i ögonblicket. I nuet och inte om tio minuter. Då kan något helt annat ha hänt.

IK: Det kanske är därför dina texter gifter sig så bra med ”Kill Bill” Shakespeare som vi säger i föreställningen?

SVH: De är inspirerade av hans text och fungerar förhoppningsvis som en slags reflektion över den. Jag tror att den här föreställningen behöver en slags lätthet, men samtidigt en analytisk prägel. Den kan plötsligt byta perspektiv och man ser något man inte nödvändigtvis får en förklaring på. Lite som när man på ett essäistiskt sätt närmar sig en tematik från olika håll. Man prövar saker och det får ibland lov att vara mer som etyder.

IK: Vi knyter inte ihop trådarna på det klassiska viset menar du?

SVH: Vi har medvetet gett oss ut på okänd mark den här gången och använder oss av allt vi inte gillar, rök, projektioner, hela teaterns maskineri. Struntar lite i Aristoteles. Det är ett modernt sagospel där roller och identiteter är fullständigt utbytbara. Där man påstår att det finns raffinaderier och älvor på samma gång.

IK: Lite som i ett tyskt sagospel på gästspel?

SVH: Är det något man inte gör i tysk teater, så är det just sagospel, så det passar ju bra här.

IK: Shakespeare stal friskt och det fanns ofta någon verklig händelse i bakgrunden. Men vad ligger bakom Stormen vet vi det?

SVH: Det lär ha varit en flotta som förliste på vägen till Bermuda och strandade på en öde ö. Du kan egentligen inte hitta några pjäser av honom, utom hans komedier, som inte har direkta källor. Han var en dramatiker som dramatiserade andras stoff och hämtade inte sina trettioåtta pjäser ur den egna fantasin. Bermuda där flottan förliste, var för övrigt ett fyllekvarter i London. Shakespeares sinne för geografi skall man aldrig någonsin lite på. Ön är naturligtvis fiktiv och exotisk och har allt det där vi drömmer om, The Enchanted Island. Vi har placerat den i Karibien.

IK: Om vi pratar lite om perspektivet igen, så tänker jag på dödsscenen i Hamlet när han säger till sin vän Horatio: Du skall berätta min historia. Här är det Prosperos historia och boken Miranda läser ur som han själv har skrivit. Alla gör alla roller. Blir inte det förvirrande?

SVH: Jo, so what? Skratt från regissören. Att vi går ut och in i roller är något som förhoppningsvis förstärker förtrollningen .Vi befinner oss på en plats där allt kan skifta gestalt, identitet och kön. Det finns belägg för det i texten. De andeväsen som befolkar ön kan plötsligt dyka upp som romerska gudinnor till en skördefest eller brunbrända lantmän, eller så är de bara helt normala älvor och sitter i päronträd. Han arbetar ju med sagoväsen som kan förändra både karaktär och funktion. Så det är snarast för att förstärka det som redan finns där.

IK: Det märks att skådespelarna varit medskapande i processen och verkligen kastat sig ut i det okända.

SVH: Några av dem har spelat mycket psykologisk realism och då kanske det är den bilden man har av dem. Vi försöker lite grann bryta med det där, till och med utnyttja det och se de här skådespelarna gå i helt andra riktningar. Det finns en ram, men man ser också skådespelaren som går in och prövar en slags roll: Vad händer när tex Shanti Roney kommer in som en ung flicka? Det finns något i det sökandet som jag velat behålla.

IK: För den engelske regissören Peter Brook, som också får vara med på ett hörn, var Stormen hans sista produktion. Han var liksom du en trollkarl. Så vad var det viktigaste Staffan? Vad är teater för dig idag?

SVH: Jag vet inte hur mycket trollkarl jag är, men jag tror att teatern inte kan gå in i framtiden utan att reflektera över sig själv. Jag har försökt definiera för mig vad det är jag håller på med och kommit fram till, att jag gör sådan teater där det behövs bra skådespelare. Det finns massor med teater som jag uppskattar, där det inte gör det, men sådan teater kan inte jag göra. Teater som tar in amatörer och deras erfarenheter eller krigsveteraner från Afghanistan. Men frågan är var den teater som jag har vuxit upp med, vår generation, vart den tar vägen? Den är ju ett slags museum som konstant skall förnya sig. Om man helt struntar i traditionen riskerar vi att kasta bort 2500 års mänskliga vittnesmål. Den kunskapen som behövs för att man skall kunna se tillbaka, ta det framåt och se att det också är en spegel för vår tid. Det är det enda jag och andra med mig kan föra vidare, det vi vuxit upp med och försökt bli bättre och bättre på, den tradition som faktiskt är en tolkningstradition. Man berättar en liknande historia, men med sina egna ord. Saker förändras, men de skall inte göra det oreflekterat. Jag läste en artikel i en dansk tidning nyligen, att nu vänder sig teatern mot samhället igen. Teatern skall absolut vända sig mot samhället, men den skall ibland också vända sig fullständigt bort ifrån det. Om allting blir likadant, är det också något som försvinner. Det som intresserar mig är egentligen bara vad det är för situation. Du har några brädor som föreställer världen, du går upp på dem och börjar berätta.