Ni beskriver det visuella uttrycket i Parzival som ”maximalistiskt”. Vad betyder det för er?
Julia Herskovits: För mig som scenograf och kostymdesigner så är det viktigt att bygga världar som innehåller too much of everything. Jag vill skapa en plats där vad som helst kan hända, där publiken aldrig vet vad den ska förvänta sig, aldrig riktigt kunna slappna av och ändå vilja ha mer. Maximalism handlar om att fylla hela bilden, varje centimeter. Vi intresserar oss för epos och överbelastandet av intryck. Och någonstans i änden av allt det teatrala, humoristiska och groteska finns det förhoppningsvis något poetiskt att säga om världen.
Vi hämtar inspiration från allt möjligt – från Wagner till Twin Peaks. Det är från populärkultur, serietidningar, högt och lågt. South Park möter Bibeln, möter Shakira, möter Monty Python.
Frida Ottosson: När vi började arbeta med maskdesignen ville vi inte skapa en historiskt korrekt medeltid, utan hitta ett eget universum där det groteska, lekfulla och sköra kunde finnas samtidigt. Vi gjorde en djupdykning i riddartiden och i Lukas Bärfuss verk. Och i vilka karaktärerna var och hur de var släkt med varandra. Vi hade tidiga möten och delade våra tankar med Marie och Julia.
Nathalie Pujol: Frida och jag gick också och tittade på Utvandrarna, som Marie och Julia hade satt upp på Turteatern i Kärrtorp. Där förstod vi att de hade ett redan inarbetat och gemensamt uttryck för mask, kostym och teaterform. Frågan blev hur vi skulle ta oss an det. Vi inspirerades av deras uttryck.
Julia Herskovits: I denna uppsättning har jag tittat mycket på medeltida bildvärldar, framför allt broderier och måleri. Ofta är motiven religiösa, men de fungerar också nästan som en tidig form av popkultur. Man tecknade ner myter, drömmar och egna upplevelser och blandade det hejvilt.
Det finns en slags dagbokskänsla i de här bilderna. De är direkta, väldigt tvådimensionella och samtidigt väldigt sårbara, tekniken att avbilda verkligheten korrekt hade ännu inte uppfunnits. De blev som en lucka in i ett inre liv snarare. Med den känslan har jag velat skapa en scenografi där det ska kännas som att kliva in i en bild. In i riddarsagan, in i en poetisk plats, en övergångsvärld.
Nathalie Pujol: Vi samlade material och gjorde skisser. Ganska snabbt förstod vi att det skulle bli ett stort och omfattande arbete med mask: omkring 35 rollkaraktärer skulle skapas av sex skådespelare, med snabba byten av peruker och nya sminkningar.
Frida Ottosson: Vi började göra tidiga provsminkningar på varandra som hela tiden gav nya och olika uttryck och känsla. När skådespelarna kom in i processen hade vi hittat vår estetik. Tillsammans med dem skapades karaktärerna utifrån vår maskidé. En del karaktärer föddes direkt i provningarna framför spegeln. Det var viktigt att vi fick fram det groteska, det lekfulla och det sköra i karaktären.
Vad händer med berättelsen när ni lämnar det naturalistiska uttrycket?
Julia Herskovits: Frågan är väl också vad man menar med ett naturalistiskt uttryck. Ofta hamnar teatern i en diffus teatral teatertid, där världen känns långt borta och det naturalistiska och realistiska snarare blir mer en relation till teaterkonventioner än något annat.
Det finns en teaterhistorisk tradition av att bygga en container där hela världen ska få plats, ett mikrokosmos. Antikens teater – också hos Shakespeare – byggde på tanken om en teatermaskin som innehöll himmel, helvete och jord.
Vi bygger världar som är överbelastade och som fungerar som en katalysator för teaterupplevelsen. Målet är att publiken ska få så mycket teater som möjligt och samtidigt få syn på den sköra människan, det mänskliga, mitt i alltihop. Och på det pågående dilemmat kring vad meningen med livet egentligen är.
Nathalie Pujol: Det är också där masken blir intressant. Den kan både förstärka och dölja. En karaktär kan bli grotesk, komisk eller nästan monstruös, men samtidigt kan något i hög grad mänskligt träda fram genom det.
Julia Herskovits: Scenografin är uppbyggd som en slags lagermaskin. Berättelsen tar oss hela tiden djupare in, lager för lager – både i myten och i Parzivals inre resa.
Vi tar fasta på det lustiga, det märkliga och det överdrivna i medeltida mode
Hur har ni tänkt kring att skapa en riddarvärld utan att den blir traditionell eller historiskt korrekt?
Julia Herskovits: Vi utgår från medeltiden, men vi återskapar inte den. Vi vill bygga ett riddarepos med en släng av pojkrum och South Park – medeltid på speed, fritt ur minnet är uttryck jag och Marie brukar jobba kring. Jag skulle inte säga att vi hittar på så mycket, utan snarare att vi förstärker det som redan fanns i Lukas Bärfuss pjäs och tillåter oss att skapa ett eget uttryck.
Vi har samlat olika bilder från medeltiden och skapar på så sätt en egen föreställning om historien. Vad vet vi egentligen om hur det var? Säkert bara ett knappnålshuvud av allt som faktiskt fanns.
Färgerna är också viktiga. Människor var betydligt mer färgglada förr än vad vi kanske föreställer oss. Vi tar fasta på det lustiga, det märkliga och det överdrivna i medeltida mode och mixar med idag. Detta blir en färgfest, mycket kortkort och plastiga material.
Frida Ottosson: Vi fastnade mycket för hur extrema de medeltida uttrycken faktiskt kunde vara.
Nathalie Pujol: Till slut hamnade vi där vi är nu: i en illaluktande medeltida fiktion på blodigt allvar.
Julia Herskovits: Jag tycker också om kombinationen av ”slarv” och överarbete. Det finns en frihet i att arbeta så. Jag ser fram emot att undersöka den här pjäsen, den är ett slags anti-superhjälte-epos-odyssé.
Det är en i hög grad existentiell pjäs, och jag tänker att den kommer att bli lekfull, ensemblebaserad, sorglig och maxad. Estetiken är grov, påstår mycket och den är brutal, men samtidigt finns det mycket naivism i den.
Hur börjar ni arbeta med en sådan här föreställning – i texten, karaktärerna, bilderna eller något annat?
Julia Herskovits: Vi börjar med samtal och sedan bygger vi vårt universum. Vi bygger bilder. Vi brukar inte prata om det som att vi bygger ett koncept. Tvärtom. Jag är allergisk mot den generiska teatertid där mycket estetik bygger på konventionerna kring gamla föreställningar. Jag är mer intresserad av att göra en remake, blanda ihop impulser och influenser i en mixer och sedan hälla upp det i ett kladdigt glas.
Vi litar på impulserna. Vi försöker hitta den rätta instinkten och litar på att det vi finner hör hemma i samma värld.
Nathalie Pujol: När vi hade en gemensam grund för mask och kostym kunde vi arbeta med fria händer. Skådespelarna fick ta del av idéerna tidigt och kunde bära med sig dem in i repetitionsarbetet.
Julia Herskovits: Här ville vi också utveckla och undersöka stationsdramat, som är en medeltida teaterform.
Alla har tagit mycket ansvar och gjort sitt yttersta, både vad gäller mask och kostym. Jag är väldigt nöjd med kostymateljéns, verkstädernas och scenteknikens otroligt fina arbete. Det krävs också för att varje centimeter ska täckas och att alla bidrar med allt de har för att fylla hela tavlan.
Du har ett långvarigt samarbete med regissören Marie Nikazm Bakken. Hur påverkar det arbetet med föreställningens visuella värld?
Julia Herskovits: Vi börjar aldrig om. Vi fortsätter att utveckla det vi redan har. Det är ett pågående projekt. Många element återkommer, utvecklas eller revideras. Vi bygger bilder – det är startpunkten.
Jag ger dem en visuell bild att studsa emot
Marie jobbar ju nära texten och gärna med stora, episka berättelser. Sedan förlägger hon berättelsen i den här världen du beskriver. I mötet mellan det man ser och det man hör och förstår uppstår en spännande friktion.
Julia Herskovits: Ja verkligen, vi ligger nära berättelsen och lägger snarare till något än drar ifrån.
Frida Ottosson: Och det gäller även mask och kostym. Vi försöker inte konkurrera med berättelsen utan förstärka den. Samtidigt kan masken eller kostymen öppna en annan väg in i en karaktär än själva texten gör.
Hur mycket av det visuella uttrycket är planerat från början och hur mycket uppstår under repetitionsarbetet?
Julia Herskovits: Allt visuellt är planerat. Handrekvisitan är kanske det som kan uppstå under repetitionsarbetet.
Nathalie Pujol: Masken är mer organisk. Vi hade förstås en plan, men mycket uppstår i provningarna. En peruk, en färg, en form eller en förändring i ansiktet kan plötsligt göra att man ser karaktären på ett helt annat sätt.
Hur tänker ni kring relationen mellan kostymen och skådespelarens gestaltning av sina roller?
Julia Herskovits: Det är ett viktigt samarbete jag har tillsammans med skådespelarna. Om något inte fungerar i relation till skådespelarens bilder hittar vi en ny väg. Men jag påstår mycket. Jag vill aldrig styra skådespelarna i hur de ska arbeta med sina karaktärer. Jag ger dem en visuell bild att studsa emot. Vissa går med den, andra går emot den. Jag önskar att kostymerna ska inspirera dem till sitt arbete, något att leka med, inte vara något som pryder kroppen. Vi vill hitta ett lustfyllt och lekfullt förhållningssätt till kroppen och kläderna.
Jag tänker att vi tar medeltidens silhuetter, slänger in dem i en torktumlare tillsammans med alla århundraden som kom efter och låter det bli vårt eget. Ett eget uttryck, nästan som en egen modekollektion.
Samtidigt tillåter vi oss att använda historiska symboler till något som stärker snarare än begränsar.
Vad har varit den största utmaningen med att skapa omkring 35 rollkaraktärer för sex skådespelare?
Nathalie Pujol: Att hitta tydliga och olika karaktärer samtidigt som de måste gå att genomföra praktiskt. Det är ett stort pussel med snabba byten av peruker och nya sminkningar.
Men det har också varit en fantastisk frihet. Vi kan gå ganska långt. När en skådespelare plötsligt får ett nytt ansikte eller en helt annan silhuett uppstår en ny människa.
Frida Ottosson: Frida Ottosson: Det speciella med det här projektet är också att vi som maskörer sminkar samma skådespelare, båda två, från varsin sida. Det har varit ett nära och gemensamt skapande och det har uppstått något unikt i vårt uttryck – eller kanske ett mellanrum – som är svårt att förklara. Det har varit roligt och lustfyllt. Något eget har uppstått.
Julia Herskovits: Det är ett allkonstverk. Vi lyssnar på varandra och tar in varandras impulser.
