
Perspektiven kommer alltid senare, när historien skrivs; medan den pågår så pågår den bara. Ändå präglades mottagandet av Skammen i högsta grad av sin samtid. De flesta recensionerna var visserligen avvaktande (och även de fåtaliga hyllningarna hade reservationer), men flera kritiker var upprörda över en film som vägrade ta ställning. En krigsskildring som kommer under brinnande Vietnamkonflikt borde rimligen göra större skillnad mellan offer och förövare. Ambivalensen i Bergmans film, menade man, var i bästa fall blind, i värsta fall ett indirekt medgivande till imperialism och terrorbombning.
När den svenska filmkritikens bildliga krutrök och de högst påtagliga napalmångorna i Indokina väl lagt sig några år senare, skulle Skammen i decennier uppfattas nästan bokstavligen som en mellanfilm, placerad som den var mellan mästerverk som Persona (1966) och Viskningar och rop (1972).
Sedan några år, kanske tio, betraktas emellertid Skammen allmänt som ett av Bergmans främsta verk. Jag är rädd för att det har mindre att göra med dess egna kvaliteter än med förändringar i omvärlden. Nya konflikter, nya hot har uppstått. Och plötsligt kan en över femtio år gammal berättelse, bedömd som utanför sin tid när det begav sig, få sorglig aktualitet i en annan tid.
Med sin föregivna brist på politisk analys men med sin ömhet för den enskilda människan, är Skammen ett drama om kriget i alla tider och av alla slag. Kriget som väpnad konflikt, och kriget i överförd mening.
Men när Ingmar Bergman börjar skriva på det som ska bli Skammen så finns kriget över huvud taget inte med. I stället är det ett psykologiskt triangeldrama mellan ett gift par och en tredje man, det vill säga de som småningom får namnen Eva, Jan och Jacobi. I de första utkasten i arbetsboken i slutet av januari och början av februari 1967 beskrivs Jan som förvirrad, opraktisk, han ”har nånstans lagt av, skiter i sig själv och i medmänskorna.” Han är hudlös, får vi veta, och fullkomligt oförmögen till aggressivitet. ”Det finns i den mannen något mjukt och vädjande, något svåråtkomligt dröjande som är i sig självt utmanande.” Eva är på många sätt lik sin make. ”Skillnaden är att hon kan fungera i världen, att hon är driftig, utåtvänd (som han) munter (som han) pratsam (som han). Dessutom är hon argsint för dem bägge. Skäller på honom och på alla andra.”
Än så länge vet inte författaren mycket om sina gestalters yttre omständigheter, mer än att det är illa ställt. Kanske har deras hus brunnit upp, kanske bor de i en gammal bil. I vart fall är de totalt ensamma: ”bara de två och branden och slätten och havet och ingenting mer.” I sin utsatthet söker de sig till Jacobi och tvingas underkasta sig honom. Han förför (”närmast våldtar”) Eva och härskar över dem bägge med alla tyranners främsta vapen: ”Hot, farlighet, ömhet, vänlighet, lögner, skicklighet, insikt, instinkt.”
Max von Sydow och Liv Ullman under inspelningen av Skammen. Foto © AB Svensk Filmindustri (1968) Foto: Sven Nykvist/Roland Lundin.
Från början är Skammen alltså en dödsdans mellan tre människor à la Strindberg (eller Bergman). I nästan två veckor finns inga anteckningar i arbetsboken, men under tiden har något hänt i författarens medvetande för den 24 februari 1967 skriver han:
Flygplanet som kommer genom skogen och gör en djup grop och den brinnande skogen och mannen som är så sällsamt … Och så detta med fientliga trupper, en mystisk värld som redan befinner sig i ett tröstlöst oändligt pågående krig av nästan obegriplig långvarighet. Har det varat tjugo år eller fyrtio eller pågår det oavbrutet. Har det aldrig tagit slut. Har det aldrig börjat. Pågår det evigt.
Vi kan inte veta vad som får Bergman att vidga sitt kammarspel till en samhällskonflikt. Men just när han börjar skriva i januari så genomför amerikanska styrkor ”Operation Cedar Falls”, Vietnamkrigets största markoperation med betydande luftangrepp. I Svenska Dagbladet den 12 januari 1967 kunde författaren läsa om hur sydvietnamesiska bondefamiljer flydde tillsammans med sin boskap från djungelområdet nordväst om Saigon, hur schaktmaskiner plöjde ned hundratals tunnland skog, hur helikoptrar med högtalare cirklade över området och uppmanade folket att bege sig av, hur ”attackplan överöste FNL-anläggningar med bomber, raketer, napalm och kanonprojektiler”.
När USA-trupperna senare nådde Nordvietnam kunde Svenska Dagbladet rapportera om amerikanska ”misstagsbombningar”. När det kraftverk som var målet bombarderats sextio gånger hade också en närliggande textilfabrik och bostäder förstörts, liksom åtskilliga människor i civilbefolkningen hade dött.
Kanske var det rapporter som dessa om den krigsdrabbade civilbefolkningen på båda sidor som fick Ingmar Bergman att införliva flygplansattacker, fientliga trupper, en brinnande skog och flyktingar i sitt drama.
Oavsett lyftes berättelsen från ett psykologiskt drama mellan några människor till något ännu större. ”Inbördeskrig” kallar vi det slags konflikt som pågår i Skammen. Ordets mångtydighet passar bra för ett krig som pågår mellan människor men också inuti dem själva. Ett krig där slutligen alla, också förövarna, blir offer.
Men Bergman vore inte Bergman om han hade lyckats (eller ens försökt) skildra den stora världen. Han håller sig till den lilla, även när den stora tränger sig på. Så blir Skammen en fallstudie av tre personer, vars öden blir desto mer gripande ju större den övergripande konflikten är. Och vice versa blir det stora kriget gripbart i ljuset från det lilla. Som det heter i Fanny och Alexander: ”Utanför finns den Stora Världen och ibland lyckas den lilla världen en sekund spegla den stora världen, så att vi förstår den bättre”.
Hos Bergman tycks fantasin ofta verkligare än verkligheten, i vart fall sannare. Och den så kallade verkligheten är å sin sida drömlik. Skammen (vars första titel var ”Skammens drömmar”) ramas också in av två drömmar. I början berättar Jan för Eva vad han drömt under natten, om hur de var tillbaka i orkestern och repeterade Bach. ”Och att allt det, som är nu – hade vi bakom oss. Vi mindes det som en hemsk dröm och vi var tacksamma för att vi hade fått komma tillbaka.” I slutet, när allt är förbi, är det Eva som berättar för Jan om ”en egendomlig alldeles verklig dröm.” Hon hade gått på en vacker gata längs en lummig park, en hög mur med rosor. ”Då kom ett flygplan med väldig kraft och tände eld på rosorna.” Hon hade hållit deras barn i famnen. Och det var något viktigt som hon borde förstå, men hon kunde inte minnas vad det var. ”Så kom du på andra sidan gatan och jag tänkte, att du kunde berätta det där viktiga, som jag hade glömt.”
En vacker och mycket bergmansk bild av hur vi människor är beroende av varandra. Även när vi strider.
Källor
Ingmar Bergman, Skammen [1967], Stockholm: Norstedts 2018.
Ingmar Bergman, Arbetsboken 1955–1974, Stockholm: Norstedts 2018.
Ingmar Bergman, Fanny och Alexander [1979], Stockholm: Norstedts 2018.
”Tusentals flyr USA-offensiven”, Svenska Dagbladet 12.1.67.
”USA-bilder bekräftar: Civilbebyggelse bombad”, Svenska Dagbladet 23.1.67.