hur går det till när rättvisa skipas

Foto: © AB Svensk Filmindustri (1968) Foto: Sven Nykvist/Roland Lundin

Ingmar Bergman förde anteckningar under hela sitt yrkesliv. I Arbetsboken 1955–1974 kan man läsa om tillkomsten av Skammen, som han skriver under vintern 1967. Här ser man hur Bergman funderar över såväl filmens intrig, som krig och rättvisa och huvudpersonernas namn. (I den efterföljande anteckningen, den 25.2.67, kommer han sedan fram till att Abel ska kallas för Jan ”Det är fan så mycket bättre än Abel, som nu bör vara i ett helt annat sammanhang, kanske en mycket intressant tv-pjäs!”)

24.2.67

Eva Rosenberg, Abel Jakobi, Abel Jacobi, David Egerman. Abel Knie. Abel Knie. Det låter kolossalt konstigt, jag tycker inte att det är något bra namn. Jag undrar mycket över denna historia. Hör musik och undrar.

Flygplanet som kommer genom skogen och gör en djup grop och den brinnande skogen och mannen som är så sällsamt…Och så detta med fientliga trupper, en mystisk värld som redan befinner sig i ett tröstlöst oändligt pågående krig av nästan obegriplig långvarighet. Har det varit tjugo år eller fyrtio eller pågår det oavbrutet. Har det aldrig tagit slut. Har det aldrig börjat. Pågår det evigt. Behövs det inga kommentarer. Finns det bara där som en livsform utan att man behöver bry sig om hur det blivit så. Är det en ö, en bygd – en värld avskild och ockuperad med plötsliga besök av fiender och vänner. Är det här stigmationsfenomenet plötsligt slår upp.

Hur går det till när rättvisa skipas. Hur är det. Vem straffar, vem böjer sig, vem är det som njuter.

Abel blir fasttagen av både den ena och andra sidan och illa behandlad och upprättad och nerslagen. Där kommer förhören och de villkorliga frigivningarna, de godtyckliga domarna. Moraliserandet. Hela den eländiga förvirringen. De far nu. Ser att de ger sig av tillsammans med andra stackare till friheten i en liten båt som är för liten. Ser att snön kommer. Ser ett kargt sönderplågat land där man inte längre vet vad fred är för något. Ser ingen demonisk person utan något helt annat.. Ser ett hav som omringar dessa människor. Och bevakningsbåtar u-båtar, som omringar och hindrar. Ser en stor sådan båt dyka upp och plötsligt gå ner i undervattensläge och försvinna. Den är mätt, den gäspar, den vill inte ha mera blod just då, kanske. Ser en avrättning som är en förödmjukande tillställning och ett skådespel som alla barn ska se på. Så vännerna hjälper då. Utdelning av mat och välmening.
Det är en varm höstdag. De håller på. Hon med hammaren. Han inne i växthuset. Det är en luftstrid högt uppe och långt ute till havs kanonader.

Ur Ingmar Bergman Arbetsboken 1955–1974, Norstedts 2018