Vi använder kakor (cookies) för att förbättra användarupplevelsen på webbplatsen, för att samla besöksstatistik och för marknadsföring.

Läs mer om hur vi använder kakor

Skam, revansch och livslånga hemligheter – om Henrik Ibsen

Henrik Ibsen föds 1828 i Skien i Telemark, som son till en köpman.

När han är åtta år går faderns affärsverksamhet omkull. Familjen får lämna sitt stora hem och sin ställning och flytta till sitt sommarhus. Fadern knäcks av händelsen. Ibsen själv har aldrig skrivit någonting direkt om sitt liv under de följande åren, innan han som 15-åring flyttar till Grimstad för att bli apotekarlärling. Där bor han inhyst hos apotekarfamiljen i staden, under mycket enkla förhållanden. Han får ett ”oäkta” barn vid 18 års ålder, modern är en tio år äldre tjänsteflicka hos apotekaren.

Han är ensam. Han är feg – om än inte när han skriver. Precis som Strindberg sägs han ha varit rädd för poliser och hundar.

I unga år ägnar han sig åt självstudier. Han skriver 1848 ett antal uppsatser för en privatlärare i Kristiania – en med titeln ”Betydelsen av självkännedom”, en annan med titeln ”Arbetet är sin egen belöning” – han tar också lektioner i latin och grekiska, han skriver dikter och (1849) sin första pjäs: Catilina - som blir refuserad.

När han går upp som privatist i studentexamen, klarar han sig på håret, men får underkänt i ett par ämnen och kan därför inte börja studera på universitetet.

Förödmjukelse, skam å ena sidan och revanschlust, ärelystnad å den andra är vad som kommer att prägla den unge Henrik. Genom livet bär han en mycket osäker klassidentitet. Tydligen var han senare i livet, när han blev hedersdoktor (kanske just därför) extra stolt över att kunna framhålla sin titel.

Men livskriserna och svårigheterna ger också näring åt skrivandet.

Ole Bull, som startade Det norske Theatret i Bergen, anställer 1851 den unge Ibsen som dramaturg. Han får sedan betalt för att resa och se teater i Europa, för att bilda sig och han får i uppdrag att skriva en pjäs om året. Resan öppnar hans ögon för teaterns form och möjligheter. 1857 får han anställning på Kristiania Norske Theater i huvudstaden. Han skriver flera pjäser och börjar kunna etablera sig.

Han gifter sig med Suzannah Toresen år 1858, när han är 31. Hon är stark och tydlig. Nyårsafton året därpå, 1859 föds sonen Sigurd – deras enda barn. Vissa menar att de aldrig hade något samliv efter detta, när hon efter födseln deklarerat att ”aldrig igen”. Hon kräver senare, när han är etablerad dramatiker, att Nora i Ett dockhem ska gå sin väg i slutet av pjäsen, ”om inte Nora går, så går jag”.

1862 går Kristiania Norske Theater i konkurs, vilket gör Ibsen arbetslös. Året därpå anställs han dock vid (den än mer ansedda) Christiania Theater, som konstnärlig rådgivare och han når framgång med sin pjäs Kungsämnena.

Men Ibsen vantrivs, han lämnar Norge och reser till Italien, där han till en början bosätter sig i Rom. Till viss del beror vantrivseln på avund och konkurrens mellan honom och Björnsterne Björnson.

1865 publiceras sedan Brand och han hyllas för denna pjäs, som någon kallat ”Individualismens evangelium”. Brand följs av Peer Gynt och den lyriska dramatikern Ibsen är till fullo född och erkänd. Framgången och ryktbarheten gör att han rätar på ryggen, byter klädstil, hans handstil förändras och han känner sig fri.

Sedan arbetar han under åren vidare som dramatiker och utvecklar med tiden de särdrag han blivit så känd för. Han lämnar det utpräglat lyriska och bygger sina pjäser med tydlig förankring i samhällsfrågor, med psykologi och naturlig känsla för dramaturgi. Han liknas ofta vid en deckarförfattare i sitt sätt att steg för steg låta hemligheter och lögner uppenbara sig. Livslögnen är ju det begrepp som är mest förknippat med Ibsen – en sorts nästan filosofisk idé om hur man inte ska tro att man kan leva sitt liv utan att vid någon punkt möta – och hantera – sina hemligheter. Pjäserna drivs fram mot den punkt där hemligheten – livslögnen – uppenbaras och ställer hela världen, hela livet, för dem vi ser på scenen, i ett skarpt och obarmhärtigt ljus.

Ibsen kom att leva på olika platser i Europa under många år. Först 1891, efter hela 27 år i exil, återvänder han till Norge. Då är han berömd och hans många pjäser spelas över hela världen på de stora teatrarna. När han fyller 70 år (1898) firas han stort i både Norge och Sverige.

Henrik Ibsen dog i sitt hem i Oslo (dåvarande Kristiania) år 1906.

Källor:
Henrik Ibsen av Arne Törnqvist, Natur och Kultur 1992
Henrik Ibsen – ett porträtt av Hans Heiberg, LT Förlag 1968
Henrik Ibsen Pjäser I + II, Norstedts 2008