Säger det här er någonting?
Koltès just nu, varför då?
Dels handlar det om en undersökning av moderna klassiker. Koltès var väldigt mycket spelad på 80- och 90-talen, men han dog ung så det är en begränsad produktion, ett begränsat verk han har. Personligen för mig handlar det också om en tid då jag själv var ung och en tid som präglades av ett annat mörker än idag – det kalla krigets. Och dessutom, inte minst, AIDS, som var anledningen till att Koltès dog. Han dog bara några månader innan muren föll, vilket nästan blir symboliskt. Och även om den tiden inte ska bagatelliseras som en fredstid – ja, i så fall en väldigt beväpnad fredstid, där man förberedde sig för möjliga scenarion både i skolan och under militärtjänsten – så är det givetvis en väldigt intressant period.
Om man håller på med teater så länge som jag nu gjort så ser man också hur teatermoden kommit och gått, i rätt många vändor. Så det är inte som att jag vill komma med en förklaring eller avsikt till varför vi ska spela Koltès just nu, utan det är i lika hög grad en fråga till publiken: säger det här er någonting?
att koncentrera sig på text och skådespelare – det blir något av ett kulturpolitiskt statemen
Viktigt i den här processen har varit att det första Koltès skriver, på första sidan i manuset, är en förklaring till ordet ”deal” och just det ordet har vi ju hört väldigt många gånger från en viss president … Koltès undersöker relationen mellan en köpare och en säljare. Det finns ingen vanlig dramatisk struktur, som skulle påminna om Aristoteles eller så, utan det här är skrivet efter en helt annan mall. Det är bara en situation och hur de båda försöker hantera den här konflikten: behov, efterfrågan och vad som finns att sälja. Den håller sig på ett abstrakt plan. Det är långa textpartier och den vågar vara det som är det viktigaste för mig, det definierande vad det gäller teaterkonsten: text och skådespelare. Det som varit med oss hela vägen. Utan att vara reaktionär eller konservativ, så tror jag verkligen att teatern måste vårda och betona sitt centrum, texten och skådespelarna, för utan dem så blir det faktiskt inte teater. Utan det blir det ingen riktig teater. Då blir det någonting annat.
Och om man arbetar utifrån den hypotesen, så är det väldigt bra att ha sådana fantastiska skådespelare med sig. Lena Endre och Ingela Olsson, de är ju inte purunga längre, vilket inte jag heller är. Vi talade om det här projektet för första gången för 16 år sedan, så det har hänt en del sedan dess. Det har även tagit sin tid att få rättigheterna till att spela pjäsen med två kvinnor. Men jag vill också säga att idag, detta att koncentrera sig på text och skådespelare – det blir något av ett kulturpolitiskt statement. Det blir ett sätt att visa att det här får vi inte förlora, det här måste vi kunna.
Scenograf och kostymör är Bente Lykke Möller, som du samarbetat med i hela din karriär.
Och här har hon gjort en scenografi som egentligen inte är någonting utan skådespelarna, en scenografi som blottställer dem, en kampplats där man slåss med ord. Det var någon som sade att I Bomullsfältens ensamhet är som en MMA-fight, fast en retorisk fight.
Du har också pratat om värdet av skönhet, inte minst i den här produktionen?
Lite grand är det ju så, som jag ser det, att inte sysselsätta sig med ett begrepp som skönhet eller estetik, då väljer man bort vissa element i konstarten. Alltså, skönhet vad är det? Det kan vara många saker.
Det är ett svårt begrepp.
Ja, det är ett svårt begrepp, men det är klart att om man tar som exempel det som hänt i tysk teater, som varit så inflytelserik – jag har ju arbetat mycket där – så kan jag uppleva att de har ett problem med skönhet, vilket beror på, har att göra med kriget, andra världskriget. Allt som var det vackra: Goethe, Schiller, Kleist, Hölderlin… Allt det där blev ju besmutsat –
Annekterat skulle man kunna säga?
Ja, av nazisterna. Så det var väldigt svårt att vända tillbaka till det, efter kriget. Och därför har den känslan levt kvar; tyska uppsättningar ska vara hårda, fula, brutala, medan den franska traditionen ser lite annorlunda ut. Där vågar man mer sysselsätta sig med ett begrepp som skönhet – vad det nu är?
Om man då relaterar Koltès till det här? Han är ju så mycket en produkt av den franska kulturen och traditionen? En arvtagare till både Jean Genet och Antonin Artaud. Och du har gjort Koltès tidigare, här på Dramaten?
Ja, Tillbaka till öknen, som är mer av en komedi än vad Bomullsfälten är. Den handlar om Algeriet-kriget. Titeln signalerar, precis som med Bomullsfälten, att man är någon annanstans, i öknen, men det är man inte. Det är även där en namnlös plats, en förort.
Det är typiskt för honom med dessa poetiska, associativa titlar?
Det är vad som är så storslaget med Koltès att på scenen ser man dem som är i utkanten, som finns i utkanten av samhället, men han ger dem ett språk, en poetisk förhöjning, som inte alls hör till den gruppen.
Men för att återgå en aning till det här med teaterns ställning just idag. Du håller på med ett projekt på Det Kongelige i Köpenhamn, som handlar just om det?
Absolut. Jag försöker göra ett helt omöjligt projekt. Alltså, jag är numera en sorts teateråldring och jag vill göra ett projekt tillsammans med dem som är i min generation där utgångspunkten är frågan om vad teater är och vad vi ska ha den till. Vad kan man påstå och inte påstå från en scen, vilka friheter och begränsningar finns det? Vilka erfarenheter tar man in i sitt teaterarbete utifrån den politiska situation där det skapas? Till exempel har många pjäser skrivits i tider och på platser präglade av censur.
Jag stoppar allt möjligt i en låda – alltifrån textfragment, skådespelarnas egna erfarenheter till uttalanden om teater bland annat av olika teaterchefer runt om i Europa (bland dem finns Dramatens nuvarande chef Mattias Andersson och regissören Milo Rau, för att nämna två) - och sedan ska det skapas en sorts lägesbeskrivning utifrån det.
Alla möjliga politiska amatörer klampar in på scenerna och tycker att de har rätt att bestämma
Ser du det här som ett avslut för din egen del?
Jo, det är klart. Jag har sagt några gånger nu att det är den sista föreställningen … Jag sade det när jag gjorde Stormen här på Dramaten 2023. Men den senaste föreställningen är ju alltid den sista! Men jag har inte tänkt mig att hålla på så väldigt mycket längre. För även om jag tycker att jag har en värdefull erfarenhet, jag har väl regisserat 110 uppsättningar vid det här laget, så är frågan hur framtiden ser ut?
Jag menar att det finns tendenser när det gäller teaterkonsten som är bekymmersamma idag. Det har med yttrandefrihet att göra – både i Europa, Ryssland och USA. Alla möjliga politiska amatörer klampar in på scenerna och tycker att de har rätt att bestämma. Hur skyddar man konstens frihet? Tendenserna finns även här i Sverige, se bara på Sverigedemokraterna. De är väldigt konstiga kulturbärare. Så jag tycker det är rimligt att undersöka var vi befinner oss nu, men jag har inget intresse av att göra någon enkel plakatteater.
Men i detta måste också ligga att du förhåller dig till ditt eget verk? Var och när har du lyckats, tycker du?
I vissa föreställningar har jag lyckats. Samtidigt känner jag att jag inte är färdig – än. Det är därför jag vill göra den här uppsättningen i Köpenhamn. Sen får vi se hur den blir, det är många viljor i den.
Det är många saker jag vill hinna med. Och det är inte för att de får en stor betydelse för samhällsutvecklingen. Det är fortfarande teater.
