Stéphane Braunschweig om att regissera Arne Lygre
Du ska regissera din femte pjäs av Arne Lygre. Hur kommer det sig?
När jag börjar tycka om en författare tenderar jag att vilja utforska författarskapet som helhet. Jag har satt upp fyra Tjechov, sju Ibsen, och nu fem Lygre-pjäser. Det som är fascinerande med honom – och detta är kännetecknet för stora författare – är att han utvecklar sitt uttryck för varje verk. Det finns teman, existentiella frågor, men de är alltid av olika slag. Till exempel i Låta dig vara, säger karaktärerna ibland sina inre tankar högt med meningar som börjar med "Jag tror:". I Tid för glädje uttrycks dessa tankar löpande i dialogen, och det ger intrycket av att karaktärerna verkligen pratar med varandra helt utan filter, med en otrolig uppriktighet. Detta skapar mycket humor, för de säger saker som vi i allmänhet avstår från att säga i vanliga livet.
Hur är det för skådespelarna att arbeta med Lygres pjäser?
Till en början är det väldigt krävande, för hans pjäser begär mycket av skådespelarna. Lygres språk är medvetet enkelt, med ett ganska reducerat ordförråd, men det är väldigt precist rytmiskt och väldigt musikaliskt. Om vi inte respekterar manuset som ett partitur riskerar vi att bagatellisera det och förlora både säregenheten och humorn. Men när skådespelarna förstår hur man spelar den här texten tror jag att de verkligen tycker om det, för det är verkligen teater gjord för skådespelare.
Någon har påstått att ”Arne Lygre skriver som Jon Fosse* men med handling”. Stämmer det tycker du?
Jag tror att det finns likheter mellan Jon Fosse och Lygre, särskilt i sökandet efter ett språk som går rakt på sak, enkelt, kortfattat. Men jag tycker att Lygre är mindre symbolistisk, mindre metafysisk, jag tycker att det är mer lekfullt, mer humoristiskt och närmare oss på ett sätt. Han berättar historier som skulle kunna vara våra egna: det kan vara mörkt, hårt, ibland våldsamt, men det är inte melankoliskt; det är en mer konkret, mer påtaglig värld än Fosse.
*Jon Fosse är Norges mest kända och spelade samtida dramatiker, känd för en poetisk minimalism.
Vad tänker du om att arbeta med en svensk ensemble, på svenska?
Jag vet inte, det är första gången jag jobbar med svenska skådespelare. Men varje gång jag ser dem spela älskar jag deras förmåga att levandegöra ett stort inre liv utan att spela över, och deras förmåga att samtidigt vara så konkreta, precisa och fysiskt närvarande. Och eftersom det är viktiga egenskaper för att spela Lygre är jag säker på att det kommer att bli en fantastisk upplevelse. Speciellt eftersom jag har turen att ha en väldigt bra skådespelare, Lena Endre, i spetsen... Så jag hoppas verkligen att vi tillsammans ska bidra till att göra denna extraordinära norska författare mer känd för den svenska allmänheten.
Tid for glädje består av två akter som skiljer sig åt en hel del.
I den första delen möts tre grupper av människor på en plats utanför staden, nedanför en kyrkogård. Det verkar som att den här platsen (är det en metafor för själva scenen?) upphäver konventionerna för vad som kan sägas och vad som inte kan sägas. Plötsligt pratar alla dessa människor på riktigt med varandra, de säger djupa saker om tillvaron. I den andra delen befinner sig andra några andra karaktärer i en lägenhet. De känner varandra, men de verkar kommunicera på ett mer ytligt sätt. Framför allt försöker de undvika missöden, de försöker välja livet.