Papporna – En tragedi i tre akter

Jag dödade min pappa långt innan han dog.

Min far – den frånvarande fadern, som så många talar om men få talar med. Han växte själv upp utan pappa. Min farfar dödades i kriget. Min pappa krigsbarnet blev den vilsna vagabonden, den flyende, den fäktande, den förbannade. Boxare och brottare. Min pappa Jannis eller Janus – den mytologiska figuren med två ansikten – rymde många manliga arketyper i en enda kropp. Pappa var både offer och förövare. Slagna slår.

Min pappa fönsterputsaren som förtrollade sin publik med historier sockrade med självförhärligande fiktiva inslag. Han som kunde en massa språk men bäst behärskade våldets vokabulär. Han som försvann in i främmande fruntimmers famnar och dionysiska dryckesdimmor.

Från allra första början. Ty först av allt var Kaos. Och Kaos var en gud. Och guden var en man.

Ur Kaos steg Gaia –moder jord – och Uranos – himlen. Men det himmelska faderskapet visade sig inte vara skyddande, utan kontrollerande. Uranos fruktade sina barn och förslöt dem i jordens inre. Sonen Kronos gjorde uppror, kastrerade sin far och tog makten. Men Kronos blev inte heller någon föredömlig far. Han svalde sina barn levande – en efter en – tills modern Rhea räddade den yngste: Zeus. Gudarnas gud. Som också svek, straffade och försvann.

Sådan är vår mytologiska faderslinje: tyranner, svikare, kannibaler. Och deras skuggor går igen i våra egna pappor. De som fanns där för mycket. De som inte fanns alls. De som inte visste hur man älskar – utan att ärra och förgöra.

Ur Kronos kastade kön föddes Afrodite – kärlekens gudinna. Ur våldet föds kärleken. Ur faderns förlust – dotterns hopp.

Papporna är en resa i det arvet. Ett försök att förstå, att minnas – och kanske att läka.

För att förstå det eskalerande våldet i ett av världens fredligaste länder korsade jag klass, kultur och kön. Jag mötte pressade patriarker, vilsna pojkar och förlorade söner. Jag såg hur frånvaro föder vrede och hur män abdikerar från ansvar. Jag såg hur våld går i arv och hur fäder blir till skuggor.

I både min bok och min pjäs rör vi oss genom frågor om maskulinitet, våld och den patriarkala struktur som håller oss fångna. Vad gör det med män som växer upp utan manliga förebilder? Och vad innebär det för vårt samhälle när denna frånvaro får spridning – inte bara i gäng och kriminalitet, utan i tyst förtvivlan?

Vi måste tala om incels och misogyna manosfärer, om kompensatorisk maskulinitet och hedershungrande, statusjagande brödraskap som glamouriserar gangsterlivet. Vi måste tala om herraväldet och den pågående globala machomilitariseringen som urskillningslöst skördar liv. Vi måste tala om pojkarna som inte känner sig sedda eller behövda. Om männen jag mött på anstalter som bär rustningar av hårdhet för att under ytan skydda sköra hjärtan som längtar efter tillhörighet.

Papporna är en spegel. En samtida tragedi. En väv av verkliga vittnesmål i fiktiv form. Vi hör röster från marginalen, från fängelser och fotbollsplaner, från förortens vardag och världens vrede. Vi ser hur våldet går i arv. Hur strukturer föder sår. Hur samhället blundar och skuldbelägger.

Det här är en pjäs om en förlorad generation män som kopplar sin manlighet till vapen, våld och hämnd. Som söker tillhörighet i bromanser, kallar varandra "bror" och skjuter varandra i ryggen. De växte upp sida vid sida, delade pizza och Playstation. De sprang i samma trappuppgångar, badade i samma betonghav och drömde tillsammans om ett liv bortom brister.

När männen i vår pjäs klär av sig gör de mer än att blotta sina kroppar – de blottar sitt arv. De står där. Nakna. Hud mot hud. Skyddslösa. I antikens Grekland var den nakna mannen ett ideal. På scenen. I badet. I kampen. Skulpturer heroiserade styrka, skönhet, mod. Men i Papporna är den nakna mannen sårbar. Här krossas fasaderna. När manlighetens masker faller hörs ett stilla sus. Det vi kallat manlighet – styrka, känslokyla, kontroll – visar sig vara just det: en kostym. En roll. En ritual som repeterats i generationer.

Genusvetaren Judith Butler säger att kön inte är något vi är – utan något vi gör. En performance. Manlighet är kodad, regisserad av patriarkatet. Även för män är manligheten ett fängelse. Ett manus med få repliker och ännu färre känslor.

Forskningen är tydlig. Frånvarande fäder är en av de största riskfaktorerna för kriminalitet. I det vakuum som uppstår kliver andra fadersfigurer in: gäng, ledare, våldsverkare. De erbjuder illusoriska familjeband till priset av friheten. Jag har försökt pussla ihop deras röster till ett polyfont patriarkalt körverk som ekar genom årtusenden. Ett kakofoniskt samtal mellan fäder och söner, bröder och främlingar.

I antikens Grekland var teatern mer än bara underhållning – det var en kollektiv katharsis, en gemensam reningsritual som genom känslor och insikter beredde plats för demokratisk dialog. Publiken kom för reflektion och introspektion, för att undersöka samtiden genom de myter som vävdes samman i tragedierna.  Jag ser teatern som vår gemensamma tvättstuga. Här hänger vi ut det allra hemligaste och heligaste till allmän beskådan och begrundan. Det blir ett biktbås där vi bjuder in publiken att se sig själva i de andra – och i de andras avgrund. Och kanske, om vi vågar, se vår framtid i deras ögon.

Jag vill också särskilt hylla regissören Alexander Salzberger, vars egna ärr och erfarenheter har format hans säregna sätt att gestalta djupet i männens smärta och styrka. Hans tolkning av Papporna lyfter de ord jag har samlat in under hundratals timmar av intervjuer med män från marginalen, från olika världar och verkligheter. Alexander förmedlar inte bara berättelserna. Han förvandlar deras kärlekstörst och makthunger till ett visuellt verk där sång, dans, rörelse och rytm vävs samman till en holistisk upplevelse. Tillsammans med Alexander – hans grekiska namn som jag delar och som betyder ”han som skyddar och försvarar männen”-  skapar vi en föreställning där publiken inte bara är passiva åskådare, utan medskapare av förståelse och förändring.

Och våra skådespelare – vilka röster, vilka kroppar, vilka hjärtan! Med ömhet, raseri och sårbarhet ger de liv åt ett körverk av röster som sällan hörs. De väver samman sina egna berättelser med de dokumentära, de låter verkligheten vibrera i varje gest, varje ord. Deras närvaro är så stark att det känns som att världen står stilla för ett ögonblick – och låter oss lyssna.

Papporna är inte en pjäs som levererar svar. Det är ett konstverk som väcker frågor. Som ser människan bakom siffror och statistik. Som gör statisterna till protagonister. Det här är inte en pjäs. Det är ett rop på hjälp. En bön. Och kanske – allra ödmjukast – en väg till läkning.