Om Lars von Triers Antichrist
Von Triers film visar att autentisk kommunikation endast är möjlig när terapeuten kan nå patienten där hon är känslomässigt – samtidigt som han upprätthåller en observerande distans. För att kunna gå in i en verklig dialog med patienten måste terapeuten kunna härbärgera intensiva och irrationella känslor.
Filmen illustrerar hur en patient bemöts med en korrigerande hållning, utan någon förståelse för hennes subjektiva upplevelsevärld. Resultatet blir raseri. Recensenter av Antichrist har i stor utsträckning fokuserat på kvinnans våld och destruktivitet och tolkat filmen som ett antifeministiskt angrepp på kvinnor. Enligt min mening har de förbisett det våld som utövas av den besserwissande manlige terapeuten.
En stor förtjänst med Antichrist är att filmen gestaltar terapeutiskt våld, förklätt till hjälp, som i sin tur ger upphov till aggression och hämndlystnad.
Siri Erika Gullestad, Scandinavian Psychoanalytic Review 34 (2011)
För Antichrist är ingen vision och ingen berättelse, det är en dröm. Och precis som vi sällan drömmer helt nya bilder utan pusslar ihop fragment av verklighet, film och konst så är hans film också full av det bekanta men i nya, obekanta sammanhang. Bara det märkliga, både mättade och överexponerade fotot och Gainsbourgs och Dafoes sensuella, perfekta frasering håller samman allt till en mjuk, rytmisk helhet. Och efteråt, när bråtet smälter samman i medvetandet kan man känna Satans andedräkt på riktigt. Ett konturlöst mörker, en isande ensamhet som få har lyckats fånga. Om man vill. Valet är fritt. Man kan drömma med drömmaren och famla, med drömmaren, efter tolkningar av drömmen. Låta den stanna kvar, mutera, få nya betydelser, bli kvar som en stämning som man inte vill släppa fast den är kuslig. Därför att man vet att den innehöll något högst väsentligt.
Kerstin Gezelius, DN 2009
Å ena sidan skildrar filmen en hänsynslös natur som är helt tom på mening; å andra sidan skildrar den en natur där allt blivit tecken där fauna, flora, stjärnbilder och allt mänskligt kött blivit koder som ska knäckas fulla med kulturella referenser till Kristus, till Oidipus, till Freud, till Nietzsche, till Satan, till Bergman, till Tarkovskij.
I den bemärkelsen befinner vi oss i Antichrist i ett universum som starkt påminner om barockens värld. I den barocka världsbilden är naturen fallen flora och fauna och människokött är helt och hållet skilda från Gud, men i avsaknad av gudomlig innebörd kan alla lemmar och beståndsdelar fritt användas som tecken i människans kulturella alfabet. I ett barockt universum där Gud är radikalt skild från människornas och naturens värld är varken mening eller förlösning något som infinner sig av sig själv.
I de barocka tragedierna kom förlösningen inte som en naturlig utveckling av handlingen utan som en ”deus ex machina”- en utifrån kommande instans som på ett onaturligt och osannolikt sätt trädde in på scenen och skapade ett lyckligt slut.
Lilian Munk Rösing, Divan 2010
