Vi använder kakor (cookies) för att förbättra användarupplevelsen på webbplatsen, för att samla besöksstatistik och för marknadsföring.

Läs mer om hur vi använder kakor

Inställda föreställningar

Samtal om Arv 30/11 kl. 19.00 är inställt på grund av sjukdom

KÖP TIDIGT-RABATT
Köp biljetter innan 30 november och få 20% rabatt på vårens premiärer. Ange rabattkoden våren2023.
Läs mer

Om arv i Arv

I Matthew Lopez Arv finns många arv. Dels ett konkret – ett arv i form av ett hus, precis som i den roman som Arv så tydligt förhåller sig till: Howards End av E.M. Forster (1879 -1970). Hos Lopez, liksom hos Forster, är det ett symboltungt hus som på snirklande vägar till sist hamnar hos den rättmätige arvingen. Och så finns ett arv som inte är materiellt, som har minst lika stor tyngd som någon fastighet: ett arv av erfarenheter, berättelser, texter.

Lopez medvetenhet om det litterära arvet visar sig redan på pjäsens första sida, i den dikt som står som motto för Arv. Det är en dikt av Konstantinos Kavafis (1863 – 1933), Alexandrias store poet. I svensk tolkning lyder den:

GÖMDA

Av vad jag gjorde och vad jag sade
bör de inte söka finna vem jag var.
Det hindrade mig och förvandlade
mina handlingar och mitt sätt att leva.
Det hindrade och stoppade mig
många gånger då jag skulle tala.
Mina mest obemärkta handlingar
och mina mest förtäckta skriverier –
bara därav ska de förstå mig.
Men kanske är det inte värt att lägga ned
så mycket omsorg och så mycket möda på att känna mig.
Senare – i ett mer fulländat samhälle –
kommer någon annan skapad som jag
säkert att visa sig och fritt kommer han att handla.

Dikten publicerades postumt och är inte någon av Kavafis mest kända. Jag menar att den är central i författarskapet. Kavafis skrev ofta om kärlek och sexuella möten mellan män. Han vet något om att befinna sig i det fördolda, hur det påverkar en människas tal och liv. Här formuleras den erfarenheten som skarpast.

När man måste leva dold blir det livsnödvändigt att hitta fränder. Kavafis brevväxlade i femton år med en redan nämnd brittisk författare: E.M. Forster. Förutom Howards End har en annan roman av Forster lämnat tydliga avtryck i Arv. Det är Maurice, som skrevs redan 1917 och som är sensationell av två anledningar. Dels för att den handlar om kärlek mellan män. Dels för att ingen av huvudpersonerna dör på slutet. Forster visade bara manuset för några få betrodda och lade sedan undan det med en lapp där han skrivit: Publicerbar. Men värt det? Romanen gavs 1971, ett år efter Forsters död. Som en sorts flaskpost till en annan, friare tid.

Arv är en pjäs som hela tiden pekar ut referenser och föregångare, som förhåller sig till kanon. Inte en konventionell kanon, utan en bögarnas och avvikarnas kanon. Och man kan säga att de här referenserna och kontakterna och kopplingarna som fyller och formar Arv också speglar ett av pjäsens viktigaste teman. Det kan sammanfattas i ordet beröring. Beröring mellan människor. Beröring över tid.

Ytterligare ett litterärt arv är omöjligt att förbigå i Arv. Det svävar över hela verket som en god gudmor eller en skyddsängel. Jag tänker på Tony Kushners (f. 1956) väldiga och banbrytande Angels in America från nittiotalets början. Den spelades på Dramaten 2018 med flera av skådespelarna som spelar i Arv i ensemblen.

Både Arv och Angels in America är mastodontverk i två delar. Båda utspelar sig i New York. I båda pjäserna står det djupt tragiska bredvid en stark hoppfullhet. De arbetar båda med en närbesläktad, bitchig humor – i båda pjäserna finns många ljuvliga oneliners. Och i båda pjäserna är AIDS centralt. Angels in America beskriver AIDS-krisen i USA när den är som mest akut, när sjukdomen skoningslöst dödar alla som drabbas och hur ett samhälle ser på. Arv beskriver erfarenheten efteråt, när nya behandlingar förvandlat AIDS från dödsdom till något som kan hållas i schack. Till och med förebyggas. Åtminstone för dem som har tillgång till rätt mediciner.

I Angels in Americas slutscen talar huvudpersonen, den HIV-smittade profeten Prior Walter om framtiden, den som inte kan stoppas eftersom tiden har sin oundvikliga gång: ”We will be citizens. The time has come.” Tiden är inne för förändring. Trots allt lidande är Prior full av optimism: en dag ska de som utestängts räknas och bli likvärdiga, bli medborgare. I Arv befinner vi oss i den framtid som Kushner, Forster och Kavafis talar om. I en tid och på en plats där fler kan visa sig och handla fritt, för att låna Kavafis ord. Där medborgarskapet är vunnet. Åtminstone för vissa. Och frågan, som Matthew Lopez ställer i sin pjäs är: Nu då? Vad gör vi nu? Vilka skyldigheter följer med medborgarskapet? Vågar man ta det för givet? Och arvet. Det oöverskådliga arvet av öden och berättelser. Vad gör vi med det?

/Jonas Brun – översättare till Arv, författare och psykolog.

 

Källor:

  • The Forster – Cavafy Letters. Friends at a Slight Angle. Red. Peter Jeffreys. The American University in Cairo Press 2009.
  • Howards End. Av E.M. Forster, svensk översättning av Maria Ekman. Atlantis 1993.
  • Maurice. Av E. M. Forster, svensk översättning av Maria Ekman. Norstedts. 2014.
  • ”Gömda”. Av Konstantinos Kavafis, i översättning av Vasilis Papageorgiou och Lo Snöfall. Hämtad ur Den osannolika gryningen. Ellerströms förlag 1993.
  • Angels in America – A Gay Fantasia on National Themes. Av Tony Kushner. Theatre Communications Group. 2013.
Jonasbrun Fotosaramackey
Jonas Brun Foto: Sara Mac Kay

Jonas Brun

Jonas Brun (född 1979) är författare, översättare och psykolog. Han har skrivit både lyrik och romaner och han har bland annat översatt nobelpristagaren Louise Glücks poesi.

Debuten kom med kortromanen Den andra tiden (2004), som följdes av diktsamlingen Ett barn hos Gud (2006).

Han har sedan publicerat ytterligare  fyra romaner:

  • Det amfibiska hjärtat 2012
  • Skuggland 2012
  • Ingen jämfört med dig 2017
  • Hon minns inte 2021

(Samtliga titlar på Albert Bonniers Förlag)