När drömmen dör är livet slut

Man kan ibland tycka att det inte händer så mycket i boken, men den går ändå framåt på något vis. Hänger detta ihop med idén att skriva en bok om ingenting?
- Ja, precis. Det som händer i romanen är främst att språket på ett fulländat estetiskt sätt (i alla fall enligt Flauberts ambitioner) artikulerar en bild av – och olika förhållanden till – verkligheten. Ytterligare ett led i att framhålla den aspekten, och inte skriva ytterligare en spännande roman enligt gängse regler, blir då att på olika vis ”dekonstruera” handlingen, för att använda en frekvent term inom litteraturvetenskapen. Vanligtvis intar karaktärerna igenkännbara positioner och det skissas relativt snabbt upp konflikter, spänningar, mysterier, utmaningar som väntar på svar och upplösningar. I Madame Bovary följer ett antal händelser på varandra, men de tycks inte vara inneslutna i eller drivna av en övergripande intrig. Paret träffas, de gifter sig, de får barn, de flyttar, de möter nya människor, osv. Samtidigt iscensätter Flaubert givetvis ett händelseförlopp som för romanen till det oundvikliga slutet, men han gör det ofta genom att dölja viktiga steg i handlingen i stället för att uppmärksamma läsaren på att något avgörande håller på att byggas upp. Han kan också ”degradera” typiska inslag för att liksom desarmera läsaren, som när romanen inleds med Charles och inte Emma, och dessutom visar på hans mediokra sida i stället för att introducera romanens hjälte, eller när Rodolphe visar sig vara en förförare utan äkta känslor.

Varför är ”stilen” för Flaubert överordnat ”moralen”?
- Det hänger ihop med hans syn på romankonsten som i första hand ett estetiskt företag, och om idén att skriva en bok om ingenting. Flauberts uppfattning ligger här nära det som kallas l’art pour l’art – konsten för konstens egen skull, ett synsätt som bland annat förfäktades av hans gode vän och tillika författarkollega Théophile Gautier. Eftersom värdet i första hand ligger i det konstnärliga uttrycket, blir moral, eller bokens ”budskap”, sekundärt. För Flaubert är det därför helt främmande att skriva någon idéroman eller att med ett seriöst anslag utveckla politiska eller filosofiska idéer genom berättare eller karaktärer. I Madame Bovary intar visserligen apotekaren Homais just den positionen, som den beskäftige, bildade borgaren som ständigt hänvisar till förnuft, vetenskap och framsteg i pretentiösa utläggningar, men han måste ses som en karaktär som Flaubert finner närmast grotesk.

Varför väcktes sedlighetsåtal mot Flaubert och varför frikändes han?
- Åtalet väcktes eftersom man ansåg att hans roman stred mot ”allmän och religiös moral samt god sed”. Det som kritiserades var framför allt diskrepansen mellan Emmas roll som borgerlig hustru och hennes uppförande (otrogen mor som nonchalerar sitt barn, slösar bort hushållets pengar på frivoliteter och inte accepterar sin lott), tillsammans med några passager som ansågs för vågade. Man bör här precisera några saker. Dessa teman återfinns i en mängd verk, och en del av dem sedan länge (hustrun som lurar sin hanrej är ett välkänt tema redan från medeltida farser och renässansnoveller, till exempel). Det som upprörde censuren var dels att de ingick en realistisk framställning, dels att de inte tydligt fördömdes i romanen. Med andra ord menade man att det framställdes som något acceptabelt, eller till och med förståeligt eller önskvärt. Detta berodde bland annat på att man tog Emmas begeistring över att äntligen ha en älskare som vore det också Flauberts (just på grund av det komplexa berättarperspektivet som vi talade om tidigare). Därtill förekommer inte någon scen där Emma själv inser vad hon gjort, blir ångerfull eller uttrycker en vilja att bättra sig.

Så när drömmen om ett annat liv dör så är livet slut för Emma Bovary?
- Ja, kompromisslöst följer hon sin inre längtan utan att ändra sig, ge upp, lära sig, anpassa sig, resignera, omvärdera sig själv och sin existens. Man kunde faktiskt säga att hon inte är realistisk – fastän hon är del av en realistisk roman. Däremot hade hon passat utmärkt i ett romantiskt melodrama! Domstolen kritiserade romanens tidvis vulgära skildringar av verkligheten och avsaknaden av moral, men följde försvarets linje att den till syvende och sist ändå illustrerade hur illa det gick för Emma Bovary, och att det därför förelåg en slags implicit, fördömande moral. Vidare ansågs att romanen sammantaget gav en seriös karaktärsskildring och inte endast hade för mål att förlöjliga eller chockera anständigheten medelst ständiga vällustiga utläggningar.

Ett känt citat som förknippas med Flaubert är ”Madame Bovary, det är jag!” Vet man säkert att Flaubert verkligen sagt så?
- Det är ett av dessa kända citat som cirkulerar men vars äkthet man faktiskt aldrig kunnat belägga. Att det ändå förekommer så ofta handlar om att man vill knyta huvudpersonens upplevelse till författarens intention, eller till vad man kunde kalla hans disposition. Det är ju ett vanligt tillvägagångssätt, att man försöker ”se” eller fånga författaren genom verket, att författaren så att säga framträder genom texten. I Flauberts fall blir detta särskilt utmanande, eftersom hans berättarjag ständigt byter perspektiv (det är för övrigt ytterligare en punkt som sällar romanen till ett mer ”modernt” berättarsätt). Detta gäller både hur synvinklar ändras på ett visuellt plan, från till exempel inblickar inifrån eller översikter utifrån till zoomning på detaljer, och hur berättaren förhåller sig till historien: han är ömsom frånvarande, ömsom ironisk, ömsom deltagande, och så vidare. Det blir därför svårt att fastställa något genomgående ställningstagande, men genom att hänvisa till det påstådda citatet, vill man visa att huvudpersonens längtan bort från den krassa verkligheten delas och förstås av Flaubert. På så vis vill man fastslå hur han ställer sig gentemot sin egen berättelse på ett personligt, känslomässigt och moraliskt plan.