MISANTROPEN – en introduktion

I centrum hos Molière står Alceste, misantropen själv, en människa som förlorat sin tro på mänskligheten. Molières samtida, dramatikerna och skribenten Jean Donneau de Vise, skrev i ett brev om pjäsen:

”Han har inte velat skapa en komedi fylld av intermezzon, utan bara ett stycke där han kan kritisera århundradets seder. Det är därför han har valt en misantrop till hjälte och eftersom misantrop betyder människofiende bör man kunna enas om att han inte kunde välja en person som på ett mer drabbande sätt kunde tala trovärdigt mot människorna än en som är deras fiende.”

Molière levde i en tid som präglades av djupgående förändringar i synen på kunskap, utveckling och därmed på människan. Världen var på väg att öppna sig mot den epok som kom att kallas upplysningen – en era präglad en positiv framtidsanda, en tro på det mänskliga förnuftet och på vetenskapen. Man framhöll att ingen människa är mer värd än någon annan och man verkade för tolerans och religionsfrihet, mot auktoritära system och nedärvda privilegier. Upplysningen lägger helt enkelt grunden till vad vi känner som den moderna demokratin och kan sägas ha varit västerlandets grundpelare sedan dess. Fram tills nu.

Nu blåser åter förändringens vindar, fast åt andra hållet. Nu har vi begrepp som ”woke” och ”post-sanning” – begrepp som uppkommit för att karaktärisera och kritisera de så kallat ”politiskt korrekta”. Och vilka är i så fall de, de som kallas pk eller woke? Jo, de som vårdat och värnat upplysningens arv, som sett det som viktigt med medvetenhet om jämlikhet, diskriminering och rasism. Deras kritiker har däremot i sin tur kunnat kalla deras åsikter, deras hållning för konformism och ytliga symbolhandlingar …

I en värld präglad av post-sanning eller post-fakta (termer som uppstod på 2010-talet) har bruket av sociala medier helt förändrat det offentliga samtalet. Det handlar inte längre om objektiva fakta, sanningen anses inte viktig, utan i stället om att fånga och röra människors känslor och att fortsätta att driva sina tester oavsett sanningshalten i dem.

Och i denna vår tid, när allt fler demokratier utmanas av ledare med tydligt anti-demokratiska ideal och det blir allt svårare för den enskilde medborgaren att navigera i ett ständigt informationsflöde från vitt skilda källor, så står Jens Ohlins och Hannes Meidals Misantrop där på scenen, trött på allt. Han vill inte längre spela med i det spel, vilket han upplever som falskt, den goda vilja han tycker bara är påklistrad och inte bottnar i en uppriktig känsla. Man kan säga att han ser hela hovet, bestående av flera personer, med hans egen mamma Vivianne i spetsen, som ja-sägare utan egen inre kompass. Han gör sig själv omöjlig i sitt buttra utmanande av omgivningen och hans högsta vilja blir att skapa en spricka i den kuliss han tycker verkligheten förvandlats till, den kuliss och hållning som i pjäsen kallas för ”upplysningen” – alltså det många idag skulle benämna ”woke”. Han vill återfinna en sanning och ett hopp han inte längre kan se. Han vill kunna tro på någonting på riktigt.

Med sig har Alceste (Hannes Meidal) sin kloka dotter Célimène (Aurora Larsson/Bianca Lynxen/ Maj Säll Carlén). Hon bär i sin tur på Hoppis – en stor, sliten och älskad gosedjurskanin. Och alla som sett någon av Ohlin/Meidals tidigare uppsättningar kan känna igen både kaninen och det lilla barnet på scenen.

Barnet är den oförstörda och genomskådande gestalten, vars blick ännu är klar. Men där finns också alltid, inte minst i denna Misantropen, en påminnelse om att vi alla är barn, att vi alla kan bära på inre sår. När kommunikatören Clitandre (Sofia Pekkari) sjunger ut en önskan som lyder ”använd mitt liv” så speglar hon den längtan vi i publiken kan se hos det misshandlade jättebarnet Oronte (Omid Khansari) och hos Alceste. Att Alceste egentligen inget hellre vill än att omfamnas och accepteras av sin moder Vivanne (Lotta Tejle) blir allt tydligare under pjäsens gång.

Vid hovet finns också en kung (Claes Månsson) som inte längre, enligt den nya tidens ideal får kallas för ”ers Majestät” och den allestädes närvarande Philinte på HR (Johan Holmberg) som för protokoll och försöker efterleva de nya beteendekoderna. I pjäsen kallar Alceste vid ett tillfälle samtidens språk för ”floskelbingo - ett själsdödande brus av upplyst samtidslingo". Och om man går till verklighetens ”HR-lingo”, så kallas det för implementering, detta att införa nya metoder i en ordinarie verksamhet.

Dialogen är till stor del skriven på alexandrin, det rimmade versmått som Molière skrev sina pjäser på. Det är en sorts tankepjäs, ett konversationsstycke där idéerna hela tiden bollas mot varandra – och där dessutom åsikterna går isär just vad det gäller ett faktiskt bollhav.

Och det hela utspelar sig till en början i ”Spegelsalen”, vilken även den visar sig vara något annat än vad vi först tror. Ljus och scenografi är skapade av Sutoda. Är allt bara en kuliss, kan man fråga sig. Är alla medverkande bara tvådimensionella pappersdockor i det spel som är livet? Teaterhistorien ekar.