Misantrop är inget man föds till

Varför blir man misantrop, en som avskyr eller föraktar människorna? Knappast för att man föds till det. Kanske finns det människor som från första början har ett hat mot allt och alla. Men för att någon skall räknas som en misantrop krävs en förhistoria, av besvikelse. Känslan av att löften inte uppfyllts, att människor är sämre än vad de utger sig för att vara. Att vårt moraliska universum gått sönder och är bortom räddning.

Den tanken gör misantropen till en utopist eller i alla fall idealist, om än en modfälld sådan. En hoppfull syn på världen har ersatts av en mer oförsonlig bild som i ett slag ställer allt i ett nytt, mörkare ljus. Den goda gärningen var inte god utan bara ett uttryck för cynisk manipulation. Allt är i ytterst iskallt egenintresse och förljugenhet, och så vidare. Samma svartvita gestaltskifte som kan aktiveras när svartsjukan slår till i en relation. Timon i Shakespeares pjäs Timon från Athen är ett exempel. När han sviks av de han trodde var vänner går han direkt från sin naiva människokärlek till dess motsats utan att passera ett mer sansat mellanläge. ”Den ena dagen ger han oss diamanter, den andra kastar han stenar på oss”, som en av de förmenta vännerna klagande säger (i Hagbergs översättning).

Ordet ”misantrop” har sina rötter i antikens Grekland men börjar dyka upp i den europeiska litteraturen på 1600-talet, inte minst genom Molières pjäs. Och att ämnet lockar vid den här tiden, det vill säga när kristendomens grepp om de europeiska kulturerna gradvis börjar släppa, är lätt att förstå. Föreställningen om en moralisk ordning som upprätthölls av en allsmäktig och allgod universumpolis var inte längre självklar. Resultatet blev en sorts hemlöshet där människan står ensam med sina frågor om mål och mening, vilket är en smärta och oro som vibrerar starkt i hela Shakespeares författarskap.

Molières Alceste speglar omgivningens falskhet och hyckleri och tillåter oss att skratta åt den. Men vi skrattar också åt Alceste själv, om än med större värme. Varför? Kanske för att hans stränga moralism är en så genomskinlig förklädnad av en ömtålig kärlekslängtan. Behovet av att se sin personliga olycka som uttryck för en kosmisk tragedi. Det är intressant i sammanhanget att det är svårt att hitta kvinnliga misantroper i vimlet av fiktiva karaktärer i litteraturhistorien. Det kan fresta en att betrakta misantropi som en själens mansförkylning.

Ett undantag är Miss Havisham i Dickens Lysande utsikter. Hon som blir lämnad vid altaret och permanent parkerar sig i det traumat genom att leva resten av livet i sin sönderfallande brudklänning. Hon vill bestraffa världen, bland annat genom att uppfostra sin adopterade dotter till att krossa mäns hjärtan, även om den hon bestraffar väl mest av allt är sig själv. Men hon beskrivs oftast bara rätt och slätt som förbittrad snarare än som en representant för något filosofiskt djupsinne.

Att misantropi grundar sig i besvikelse innebär att det är en rätt instabil hållning, eftersom det är svårt att helt kväva den känslighet besvikelsen bottnar i. Därmed blir den inte heller den ogenomträngliga rustning man tror sig behöva. Det märks i svårigheten att ge exempel på misantroper som är klockrena. En som ofta nämns är Jonathan Swift, med sina kolsvarta satirer, till exempel om att lösningen på den irländska hungersnöden var att irländarna skall äta sina barn. Men de kan lika gärna ses som desperata försök att få människor att vakna. Varför ens idas skriva sådana pamfletter om allt är hopplöst?

Till och med den filosofiska misantropins grand old man, Arthur Schopenhauer, var ambivalent. Ordet ”misantrop” var ursprungligen ett skällsord men hade vid den här tiden (1800-tal) snarare kommit att förknippats med en genomskådande klarsyn. Det hade helt enkelt blivit lite coolt att vara misantrop. Men Schopenhauer kombinerade trots allt sina pessimistiska observationer med stark medkänsla inför människors lidande.

Den kanske mest nyanserade utforskningen av misantropin hittar man i Dostojevskijs författarskap och då särskilt i Bröderna Karamasov. Det är brodern Ivan som får representera misantropin, känd för sitt yttrande om att uttrycket ”djurisk grymhet” är orättvist mot djuren när det används för att beskriva mänsklig ondska eftersom vad djuren gör mot varandra förbleknar vid en jämförelse. Ivan får alla de smartaste replikerna i boken men det är hos en annan bror, Alyosha, som Dostojevskijs hjärta finns.

Diskussionen i Bröderna Karamasov distraheras inte av några illusioner eller naiva föreställningar om människans natur. Alyosha invänder inte när Ivan räknar upp grymheter ur den dystra ”samling av fakta” som han mödosamt satt ihop. Om barn som misshandlas av sina föräldrar, som torteras inför sina mödrar, som förnedras och fryses ut. Alyosha har heller ingen alternativ teori att erbjuda. I själva verket såg Dostojevskij attraktionen till sådana doktriner som en del av problemet, vilket illustreras av ironiserandet över den speciella och enligt Dostojevskij särskilt motbjudande form av misantropi som går ut på att ha en ”kärlek till mänskligheten” men förakt och motvilja gentemot alla de individuella medlemmar av mänskligheten man råkar komma i närkontakt med.

Vad Alyosha i stället har är en blick, som är skarpare än Ivans tunnelseende. Därmed kan han också upptäcka de ”mikroskopiska handlingar” (Dostojevskijs uttryck) som pekar i en ljusare riktning. Uttryck för ömhet, lojalitet, medkänsla, riktade mot varelser av kött och blod och som inte motiveras av abstrakta idéer (”mänskligheten”). Och han förstår deras innebörd och värde. Var och en av dem kan ses, som Terentyev i Idioten uttrycker saken, som ett litet fruktsamt frö med chans till påverkan som är svår att kartlägga men inte desto mindre existerar.

Finns det misantroper idag? Ja det råder i alla fall knappast någon brist på grymhet, översitteri, hyckleri och annat som kan göra en förtvivlad. Uttrycket ”verkligheten överträffar dikten” används ibland för att beskriva något storslaget. Idag har det en fått en mörkare innebörd. Alcestes misantropi driver honom till slut att fly världen, men vad Alyosha visar är att det trots allt inte är den enda vägen.