Intresset för barnteater är stort. Nästan dagligen strömmar skolbarn av alla åldrar tillsammans med sina pedagoger till Unga Dramaten och andra scener för att ta del av scenkonst för barn och unga, redo att beröras, förfäras och roas. Men när vi tittar ut över vår publik och i stället för att glädjas över att så många är här frågar oss vilka som inte är det inser vi att det är viss publik som saknas. Inte för att intresset eller behovet av högkvalitativ scenkonst inte existerar, utan för att vi, Sveriges nationalscen, inte har erbjudit förutsättningar för att alla ska kunna komma. Unga Dramaten gör scenkonst för barn och unga mellan 3-16 år och ingenstans i vårt uppdrag står det att vi bara ska spela för publik med en viss typ av funktionsuppsättning. Tvärtom ska vi aktivt arbeta för att tillgängliggöra vår verksamhet så att fler kan ta del av det vi gör. Vi är stolta över vårt vackra hus och all spännande teater, men mycket arbete återstår innan allas vårt guldpalats verkligen är allas. Långt är det tills dörrarna är tillräckligt breda för alla typer av rullstolar och hissarna och toaletterna är anpassade för alla.
LOOP är ett litet steg på vägen: en föreställning speciellt framtagen för barn och unga med omfattande kognitiva funktionsnedsättningar. Genom att kroka arm med de som vet mest om målgruppen, habiliteringen på Sabbatsbergs sjukhus Korallen och Lagunen, och en av Sveriges mest spännande koreografer, Björn Säfsten – möter Sveriges nationalscen nu en publikgrupp som historiskt uteslutits från det kulturen erbjudit.
Kvantitet är inte lika med kvalitet
Vi har redan lärt oss mycket. Som att scenkonst inte bara handlar om vad man ser och vad man hör, utan också om hur något känns på huden. Att en föreställning inte behöver ha en berättelse eller en klassisk dramaturgi för att beröra på djupet. Och det som borde vara självklart, att det inte går att bedöma en föreställnings kvalitet utifrån hur många som kommer och ser den. Kvantitet är inte lika med kvalitet. Vår samtid har en neurotisk relation till det mätbara, och detta plågar konsten som i grunden handlar om helt andra värden. För hur mäter man, och hur sätter man ett annat värde än det ovärderliga på ett möte med publik som sett LOOP och som genast vill uppleva föreställningen igen? Eller som efteråt visar med tecken att dansaren Pelle är hennes vän och att dansen kändes skön?
LOOP är en exklusiv konstupplevelse som ses av tre personer åt gången, tillsammans med deras medföljare, och är ett verk som berör publiken och också mig på djupet.
I vår kulturpolitiska samtid där vi ser hur resurserna stryps samtidigt som behovet ökar blir LOOP kanske Unga Dramatens mest politiska föreställning. Men den största insikten av alla är kanske den vi hade på känn redan från början; tillgången till konst är av största vikt för alla, i alla livets faser, i livets alla åldrar. Mer till fler!
