Marknadsekonomi är bra, men ...

Det finns mycket som torde vara alienerande för många medborgare. Auktoritära ledare griper makten i land efter land utan någon som helst ambition eller vilja, eller förmåga uppenbarligen, att styra med folkets bästa för ögonen.

Hade Marx skrivit ”Das Kapital” idag hade han haft att summera en lång, ihållande starkt marknadspräglad period från tidigt 1980-tal och framåt. Han hade egentligen haft precis samma produktionsförhållanden att kritisera som var fallet för 150 år sedan.

Fördelningen av det vi producerar är också kärnan när det kommer till politiska diskussioner och politisk oenighet. Politik handlar i mångt och mycket om ekonomiska prioriteringar, vad man uppfattar som en “rimlig och rättvis fördelning”.

Jag skrev själv nyligen en debattartikel om de växande klyftorna i vårt eget land och bristen på engagemang, och stundtals ett girigt beteende, från de allra rikaste. Detta utifrån övertygelsen att det faktiskt spelar roll hur det vi producerar och åstadkommer i våra samhällen fördelas.

Mitt huvudbudskap: Marknadsekonomin är utmärkt, men kapitalismen har också en del brister. Vi behöver prata om det.

Många gillade det jag skrev. Andra sågade det: "Du begriper ju ingenting". Inte speciellt överraskande. Vi lever ju i en tid utan såväl nyanser som en vilja att lyssna och resonera: "Är du inte med mig är du emot mig" är en ryggmärgsreflex hos vissa.

Som jag ser det lever många av oss just nu med två förhållningssätt till livet. Dels det lilla livet med vänner och familj och ett försök att bevara såväl förstånd som anständighet. Sökandet efter det goda (ljuva) livet blir måhända extra giltigt när den stora världen där ute ter sig alltmer obegriplig, för att inte säga hemsk (där Trump väl är det tydligaste exemplet).

När världen känns extra jävlig, det vill säga som nu, med ett kollapsat klimat och en krackelerande civilisation i allt färre demokratier, brukar jag ibland roa mig med att se framför mig en värld med idel goda människor, konstruktiva, altruistiska individer med allas och jordens bästa för ögonen. Ett samhälle där alla bidrar, där alla hjälper alla och vi gemensamt bygger "paradiset".

Jag undrar om inte liknande tankar ledsagade Karl Marx när han drömde om det "klasslösa" och "rättvisa" Lika för alla-samhället i ”Das Kapital”. Marx glömde dock en sak: Vi människor är inte bara moraliskt skröpliga i varierande grad. Vi är också väldigt olika. Vad som är rättvisa för en individ är synnerligen orättvist för en annan.

Karl Marx levererade kritiken, men inte lösningen. Vi vet att planekonomi, kommunism, inte fungerar. Att staten med någon sorts välvillig avsikt i botten skulle fördela pengar "rättvist". Detta system leder ofelbart till ineffektivitet, korruption och fattigare medborgare. Det har vi sett många exempel på.

Människan är helt enkelt inte moraliskt kapabel att axla ett kollektivt ansvar för andra i större skala. Det kan möjligen fungera i mindre grupper. Vi har därför accepterat marknadsekonomin som samhällets motor. Här i Sverige har vi historiskt talat om blandekonomi: marknadsekonomi med vissa regleringar och statligt inflytande. Staten och Kapitalet sida vid sida som både proggbandet Blå Tåget och punkbandet Ebba Grön sjöng.

Jag är övertygad om att även Karl Marx hade känt av den förvirring som nu uppstår när vi alla parallellt ska hantera det lilla respektive stora liv jag beskrev. Det är Donald Trumps tullcirkus ena dagen och vardagsekonomin nästa.

Människor lemlästas i Ukraina och Sudan samtidigt som vi tar en fika med kompisarna och planerar för helgen. Det är den verklighet vi har att förhålla oss till sedan en tid tillbaka.