Ahmed El-Attar om titlar, kärlek och filmisk rytm

Vad handlar din pjäs om?
Om kärlek i en tid av global förvirring och avsaknad av visioner. Startpunkten är ett pars kärlekshistoria, och den leder oss djupare in i intrikata frågor om dagens internationella samhälle. Vi lever i en värld som förlorat kompassen och lockar fram det sämsta hos mänskligheten. Kärleken är i grund och botten fördomsfri, hur klarar den sig i en så kaotisk tid? Med allt som händer – klimatet, de politiska skiftningarna, de superrika som blir ännu rikare – hur mår kärleken i allt det här?

Berätta lite om titeln.
Jag leker ofta med titlar av befintliga verk. Titeln kommer tidigt, ofta bland det första i mitt idéarbete. Titeln och rummet. Den här titeln var från början, även om den senare i arbetet blev nerkortad, inspirerad av Ibsens Samhällets stöttepelare och Luis Buñuels Borgarklassens diskreta charm. Samhällets stöttepelare handlar om samma saker som min berättelse – om hur de som har makt förväntas vara kunniga och goda, vilket sällan är fallet. Och Borgarklassens diskreta charm rymmer en sarkasm som jag gillar. Mina titlar kan vara förvirrande vid en första anblick, men blir begripliga när man sett pjäsen.

Är det korrekt att beskriva dina uppsättningar som filmiska?
Ja, det tycker jag. Jag använder inte video, men jag försöker använda en rytm som är filmisk. För mig handlar teater om rytm. Det betyder inte att det behöver gå snabbt. Vi är vana vid filmer och tv-serier idag, och jag vill använda den rytmen och berättartekniken. Det gör jag bland annat genom att, där det är lämpligt, ta bort entréer och utgångar, vilket annars är en stor del av teater. Det är utmanande eftersom man är begränsad till en och samma bildruta. Och det ställer stora krav på hur man använder rummet, på scenografin, på ljuset ...

Berätta lite om din process.
Jag brukar inte ha en färdig story när jag börjar regissera, men det har jag nu. Jag har en grundidé och skriver pjäsen parallellt med att jag tillsammans med skådespelarna utvecklar deras karaktärer. Det är en upptäcktsprocess! Det är ett organiskt och väldigt intressant arbete. Men det är ingen enkel process, jag undrar ständigt om vi kommer att lyckas.

Gäller samma sak för skådespelarna?
Absolut. De gillar sällan osäkerheten den processen medför. De vill ha en färdig text, inte vara utelämnade till något okänt! Men osäkerheterna lockar också fram rollkaraktärerna. Det är det som är det vackra med teater, skådespelarnas dikotomi. Skådespelaren måste vara sig själv, men samtidigt någon annan. Den här processen tillåter skådespelaren att locka fram sidor som kan vara väldigt användbara för att hitta den balansen.

Pjäsen är trespråkig. Hur kommer det sig?
För att det passar historien! Det handlar om två familjer från olika delar av världen, så svenskarna pratar svenska och araberna arabiska. Och när de pratar med varandra är det internationella språket engelska. Det föll sig naturligt. Storyn kräver det.