Parzival
Hej Lärare!
Så roligt att du och din klass ska se Parzival på Dramaten. Föreställningen är 3 timmar lång inklusive paus. Här finns en hälsning från regissören och en text att läsa med klassen som introduktion. Längst ner finns en länk till ett galleri där pjäsens alla karaktärer presenteras.
Hälsning från regissören
Lukas Bärfuss pjäs Parzival bygger på myten från medeltiden som diskuterar etiska frågor kring moral, våld, människovärde. När pojken Parzival i början av pjäsen beger sig ut i världen för att bli riddare klär hans mamma honom i en narrdräkt. Vid första ögonkastet kan man tro att dräkten förstärker hans dumhet. Men Parzival är inte dum utan snarare blank. Han har hållts utanför världen av sin mamma, han har inte lärt sig något än. Kanske kan man säga att Parzival är den smartaste i pjäsen, den som ställer uppriktiga, nyfikna frågor och vill lära sig av de han möter för att förstå världen. I början av pjäsen har Parzival på sig en cape som det står “the prince of fools” på. Ett uttryck hämtat från Jon Refsdal Moes avhandling om teatermakaren Antonin Artaud. Jag tänker Artaud och Parzival har ett par saker gemensamt - de står båda på sidan av samhället, som narrar, men det de söker är sanningen – oavsett hur den ser ut.
I mitt arbete som regissör strävar jag alltid efter att bygga maximalistiska, brutala, larger-than-life epos av idag. Genom att iscensätta och undersöka den overloadvärld vi befinner oss i av (en värld av våld, maktövergrepp, egoism, kapitalism osv) kanske vi kan få syn på det motsatta som också finns där; den sköra och sårbara människan. Pjäsen Parzival tycker jag bjuder in till att skapa ett universum som ständigt kan vidgas. Som en tv-serie eller ett spel. Nu varar föreställningen 3 timmar, för min del hade den kunnat expanderats ännu mer och blivit ännu längre.
Jag hoppas att en ung publik kan få med sig något av att se Parzival - både tematiskt och formmässigt/estetiskt. Parzival är ett humanistiskt projekt, men sedd genom en grotesk och teatral lins. Humorn är viktig; en port till ett anarki där allt kan hända och maktstrukturerna kan vändas upp och ner; en karnevalens ideologi. Välkomna!
/Marie Nikazm Bakken, regissör
Parzival – hjälte eller dummerjöns?
Tänk dig att du växer upp långt från resten av världen. Du har ingen aning om hur människor beter sig, vad som är rätt eller fel eller ens vad en riddare är. En dag möter du några skinande riddare i skogen. De har rustningar, vapen och hästar och verkar vara det häftigaste som finns. Du bestämmer dig för att bli en av dem. Ungefär så börjar historien om Parzival.
Parzival är en av den europeiska litteraturens riktigt gamla hjältar. Berättelsen om honom har berättats och skrivits om i mer än åttahundra år. Den första kända litterära versionen finns hos den franske författaren Chrétien de Troyes på 1100-talet. Hans berättelse blev aldrig färdig, men på 1200-talet skrev den tyske poeten och riddaren Wolfram von Eschenbach ett långt versepos om Parzival och hans sökande efter den heliga Graalen. Det är framför allt Wolframs berättelse som den schweiziske dramatikern Lukas Bärfuss utgår från i sin pjäs Parzival, som hade premiär i Hannover 2010. Men vem är då Parzival?
Han är inte den perfekta hjälten. Snarare är han en sorts medeltida dummerjöns. Han är naiv, självsäker och ganska okunnig om hur världen fungerar. När han träffar människor förstår han ofta inte vad som förväntas av honom. Han gör fel, sårar andra och använder våld. Samtidigt har han en stark vilja att bli någon – att bli en riktig riddare, en hjälte. Och det är kanske det som gör honom intressant. För vad krävs egentligen för att bli en hjälte? Måste man vara modig? Stark? Bra på att slåss? Måste man följa reglerna? Och vem bestämmer vilka regler som gäller?
En värld av frågor
Parzivals värld är full av riddare, kungar, kärlek, våld, ära och religiösa föreställningar. Men den är också ganska konstig. Riddarna slåss om ära och kärlek, ibland på liv och död. Kvinnor kan ha stor makt, men kan också straffas brutalt om de anklagas för att ha gjort något fel. Det finns tydliga regler för hur man ska uppföra sig – men det är inte alltid lätt att förstå varför. Mitt i allt detta finns Graalens gåta.
Vad är egentligen Graalen? Många känner kanske igen den som en bägare från filmer och berättelser om kung Artur. I den kristna traditionen har Graalen ofta förknippats med den bägare som Jesus använde vid den sista måltiden eller med Kristi blod. Men Graalen har aldrig haft en enda bestämd form. I Wolframs berättelse är den till exempel inte en bägare utan en märklig sten, förknippad med överflöd och livets goda. Att söka Graalen blir därför också en bild för att söka efter något som man ännu inte riktigt vet vad det är.
Parzival och Wagner
Historien om Parzival har fortsatt att förändras. Den kanske mest berömda versionen är Richard Wagners opera Parsifal, som hade premiär 1882. Wagner gör berättelsen starkt religiös och filosofisk. Hos honom handlar den bland annat om skuld, medlidande och möjligheten till försoning och pånyttfödelse. Lukas Bärfuss berättar inte samma historia på samma sätt. Hans Parzivalligger närmare den råa, märkliga och ibland absurda medeltida berättelsen. Det är en värld där våldet är brutalt, där människor försöker förstå sin plats i världen och där det inte alltid är självklart vad som är gott och ont. Det gör att berättelsen kan kännas förvånansvärt aktuell.
För hur lär man sig egentligen att vara människa? Hur lär man sig vad som är rätt och fel? Och vad händer om man växer upp i en värld där våld, makt och konkurrens är det som ger status? Parzival vill göra rätt – men ofta blir det ohyggligt fel, trots goda föresatser.
En maximalistisk värld
På Dramaten regisseras Parzival av Marie Nikazm Bakken. Under sina år som konstnärlig ledare för Turteatern har hon arbetat med föreställningar som gärna tar sig an stora berättelser och undersöker dem på ett fritt, lekfullt och visuellt sätt. Ett exempel är Utvandrarna, där en välkänd klassiker fick möta ett starkt sceniskt uttryck och nya perspektiv.
I Parzival är själva texten trogen Bärfuss pjäs, men runt texten finns desto större frihet. Här finns utrymme för infall, lek och överraskningar – och för masker och kostymer som drar åt det maximalistiska! Och även om berättelsen ställer stora och ganska svåra frågor om tro, våld, moral, makt och människans behov av mening, kommer föreställningen också att vara rolig. För kanske är det just genom humorn som det går att närma sig Parzivals märkliga värld.
