Misantropen

Att vi tog tag i klassikern Misantropen beror på att vi märkte att vi höll på att bli bittra och gnälliga. Vi är medelålders, uppvuxna i en tid då demokratiska ideal tycktes vara på frammarsch. Nu vräks dessa ideal ut genom fönstret i en rasande takt, till förmån för den starkes rätt. Undersökningar bland unga i Sverige visar en växande negativ attityd till HBTQI, feminism - kort sagt allt som hör samman med tankar om ett jämlikt samhälle. Inom politiken vänds det kappa så man knappt hinner med i svängarna. Få vill numera förknippas med något som kan uppfattas som ”woke”. Att i det läget känna hopp om mänskligheten är svårt. Och samtidigt - om vi ger upp och tycker att alla är idioter, spär vi inte bara på världens elände?

I Molières pjäs tog vi fasta på Alcestes kompromisslösa krav på sanning. Vi förflyttade honom från 1600-talssocieteten, gjorde honom till hovnarr i ett sagorike med tydliga kopplingar till vår tid, och lät honom rasa över folk han menar vill framstå som bättre än andra, och gör karriär på att vara moraliskt högtstående, men naturligtvis inte lever som de lär

Via humor lyckas vår sanningssägare förändra världen. Snart låtsas ingen längre vara bättre än de är. Men känns det inte lite som att folk låtsas vara - sämre? Vad är egentligen sannast i oss? Är vi bara sociala varelser, som kan formas till vad som helst beroende på sammanhang? Är det i så fall en uteslutande dålig egenskap? Det borde ju betyda att allt kan vända igen?

Med Misantropen vill vi tvinga oss själva, och publiken, att hålla fast vid våra snällaste, mjukaste jag. Och om vi för tillfället inte hittar de jagen, är det kanske inte så farligt att låtsas lite grann.

Jens Ohlin, regissör och dramatiker

Misantropen har visserligen Molières komedi från 1666 som förlaga, men den här uppsättningen utspelas i en sagovärld där repliker på alexandrin blandas med samtidsreferenser. Berättelsen handlar om Alceste, som kallar sig själv för en misantrop och avskyr hyckleri. Han tycker att människor ska vara ärliga även om sanningen är obekväm. När föreställningen startar så ska Alceste snart uppträda som narr vid hovet, och just idag har med sig sin dotter Célimène på jobbet. Vid hovet styr inte längre kungen, utan under paroller om jämlikhet och inkludering har nu Alcestes mamma Vivianne tagit över som sammankallande funktion. Men det som verkar vara konsensus bland hovets personal om att hålla en inkluderande och ”upplyst” attityd visar sig eventuellt vara en fasad. Alceste försöker skapa en spricka i kulissen och när Vivianne känner att det börjar svaja så är konflikten ett faktum.

Några begrepp som kan vara bra att prata om innan:

• Upplysningen: vilka ideal och normer förknippas med det vi kallas upplysningen?
• Woke: hur används begreppet woke idag? Varför har det fått negativ klang?
• Post-sanning: idag hörs begreppet post-sanning här och där, vad betyder det?

Ett sätt att förbereda sig är att zooma in på föreställningens teman genom en värderingsövning.

Låt eleverna sitta på stolar i en ring. Men nu ska det finnas en extra tom stol i cirkeln. Eleverna tar ställning till olika påståenden genom att byta stol i ringen. Om man håller med om påståendet ska man byta plats/byta stol och om man inte håller med om påståendet ska man sitta kvar på sin plats/stol. Uppmuntra eleverna att gå på sin första impuls och betona att det viktiga är att faktiskt ta ställning, men att de får ändra åsikt. Syftet är att sätta i gång eleverna, det viktiga är sedan att låta de motivera sina ställningstaganden. Ställ fördjupande följdfrågor: varför/varför inte? Hur? Är det alltid så? Ge exempel!

Börja med ett test-påstående för att prova övningens form, till exempel: Pizza är godare än hamburgare!

• Det är viktigt att vara ärlig
• Det är viktigare att vara snäll än
• Det finns en sanning
• Att vara sann mot andra är att vara sann mot sig själv
• Alla människor föds goda
• Alla människor ljuger ibland
• Hopplöshet smittar
• En människa kan förändra världen
• Alla människor har ansvar för samhället
• Vi påverkas starkt av våra sammanhang
• Humor är en bra metod för att kritisera samhället
• Det går att skapa ett samhälle som alla tycker är bra

En del är vana att se scenkonst och för andra kan det här vara det första besöket. På teatern sker föreställningen live. Det betyder att skådespelarna på scenen hör och ser publikens reaktioner. Påminn gärna dina elever om att prat, ljud och ljus från mobiler kan störa.

Frågor att fundera på med din klass:

• Vad är det för skillnad på att vara publik på en teaterföreställning och på bio?
• Har någon varit på teater förut? Har någon varit på Dramaten förut?
• Vad finns det för farhågor och förväntningar inför teaterbesöket?

Några sätt att bearbeta en föreställning är att skriva en recension eller en analys, men här vill vi uppmuntra er till att bjuda in eleverna till att undersöka och reflektera. Betona gärna att det inte finns något rätt eller fel svar.

Dela in klassen i mindre grupper eller i par och låt de prata om symboler och metaforer som förekommer i föreställningen, till exempel:

• Hoppis: vem var det? Vad symboliserade hen?
• Spegelsalen: vad var det för plats? Vilken laddning och associationer hade den?
• Bollhavet: vad kan det vara en metafor för? Vad fanns det för olika inställningar till bollhavet?
• Sanningens rike: varför en vit projektionsyta? Vad betydde det?
• Den brinnande sjön: vad symboliserade den? Varför hotade Vivianne med den?
• Trollspöt: vad menade Vivianne med att Alceste hade ett trollspö i sin hand? Har vi alla ett trollspö i handen?
• Vilken funktion fyllde rimmen i den här världen? Vad hände med människorna som slutade rimma? Hur kan man associera rimmen till normer/regler? Är det viktigt att alla i ett samhälle rimmar likadant?
• Slutscenen: Hovet sjöng ”du ska inte tro det blir sommar” och Alceste började sy fast Hoppis arm. Var det ett lyckligt slut?

Det finns möjlighet att prata om Misantropen utifrån psykologiska perspektiv, tex. varför Alceste agerar, tänker och känner utifrån hans egna erfarenheter, men det finns också möjlighet att prata i relation till samhälleliga eller politiska strömningar.

Föreställningen innehåller konflikter mellan olika synsätt/förhållningssätt. Prata om de olika karaktärernas förhållningssätt. Vivianne sa tex. ”Jag är realist, det finns inte en botten för vad människan är kapabel till”. Vad betyder det att vara tex. realist eller idealist, pessimist eller optimist och vad är egentligen motsatsen till en misantrop?

Karaktärerna

• Vad längtade karaktärerna efter i sina liv? Vad drev dom framåt? (Clitandre sjöng tex. om att ”använd mitt liv” och kungen ville vara kung som pappa Mats, eller vad ville han egentligen?).
• Alceste sa att han ville att världen ska bli mer sann och att vi ska kunna mötas på riktigt, vad menade han med det?
• Alceste ville att andra skulle vara sanna, men kunde han vara sann mot sig själv? Hur förhöll han sig till sina egna känslor av tex. skam?
• Alceste ville få sin dotter Célimène att ”get real” och sluta ”vara barn”. Hur påverkas Célimène av hans förhållningssätt?
• Vad hände med Alceste när Clitandre och kungen började kalla hans mamma för könsord och sa att de skulle kasta henne i den brinnande sjön?
• Vem var egentligen Philinte på HR? Var han sann mot upplysningsidealen eller inte?
• Hur bemöttes Oronte av hovet? Alceste menade att Vivianne utnyttjade Oronte för sina egna syften, vad tänker du?
• Vad fanns det för potential i vänskapen mellan Oronte och Célimène? Hade de kunnat fortsätta vara vänner?
• Vad hände med Kungen och Clitandre i andra akten? Hur agerade de och varför?

Kanske?

I andra akten pratar Vivianne och Alceste om hopp. Alceste menar att han gjort fel som börjat hoppas ”det var en inkörsport till större besvikelser”. Vivianne säger åt honom att svinga sitt trollspö. Alceste undrar om det verkligen hjälper och Vivianne svarar: ”kanske”. Vad tänker ni om det? Räcker det med ”kanske”? Är det ändå värt att fortsätta hoppas (på en rimligare värld)?

Ingen konst att vara misantrop

Vivianne konfronterar Alceste och säger: Du tror dig kunna se vad som är sant i andra – och sannast är alltid det lägsta, det värsta, det fulaste! Det är väl ingen konst att vara misantrop! Världen är en rövarkula och det mörknar mot natt! Folk blir mer och mer som vilddjur för var dag! Men varför skulle det vara det sannaste i dom? Du bestämde dig för att det var så – och då blev det så!

Vykorten från Hoppis

Ett exempel ur föreställningen är att Alceste under sin barndom fick vykort från vad han trodde var Hoppis, men som i verkligheten var hans mamma. Var det rätt eller fel av mamma Vivianne att göra så? Kan det vara okej att låtsas lite, ”att svinga sitt trollspö” om det gör folk gladare? Varför/varför inte?

Lärostycke?

Föreställningen kallas för ett lärostycke i 12 lektioner, men vem är det som skulle lära sig – och vad? Vad vill Misantropen säga om vår samtid? Hur kan man koppla teman i Misantropen till företeelser som sociala medier (filter, image, kulisser), “cancel culture” vs. yttrandefrihet osv.

Allt vi ser och hör på scenen är resultatet av medvetna val. De som arbetat fram föreställningen har velat skapa vissa stämningar, känslor och bilder. Välj några av frågorna och låt eleverna beskriva och reflektera kring föreställningens olika delar.

Scenbilden/rummet

• Hur skulle ni beskriva scenrummet? Vilken känsla och stämning gav scenografin?
• Hur förändrades scenografin/scenbilden under föreställningens gång?
• Hur användes föremål/rekvisita? Hur förstärkte de berättelsen?
• Hur användes ljus? Vilka olika miljöer och stämningar skapades?
• Hur användes skuggor? Vad gav det för känsla?
• Hur användes ljudeffekter och musik? Passade ljudet till föreställningen?

Gestaltningen

• Vad tycker ni om hur skådespelarna gestaltade karaktärerna?
• Vad tillförde de ”musikaliska mellanspelen” till berättelsen?
• Ville föreställningen underhålla eller utmana publiken?
• Var föreställningen överraskande på något sätt?

kostymdesigner Matilda Hyttstens tankar om kostymen

Dramatens dramaturg Anneli Dufvas introduktion till Misantropen

I Misantropen citeras utdrag ur Tranströmers dikt Romanska bågar

Om jambisk vers, alexandrin