Vi använder kakor (cookies) för att förbättra användarupplevelsen på webbplatsen, för att samla besöksstatistik och för marknadsföring.

Läs mer om hur vi använder kakor

Inställda föreställningar

Onsdagens och torsdagens föreställningar (25 & 26 maj) av Linje Lusta är inställda på grund av sjukdom.

Känslan av att falla

Janos Szasz.
János Szász. Foto Isza Ferenc.
János Szász i samtal med Irena Kraus

När János Szász sätter upp Natthärbärget handlar det om att förlora allt. Det är första gången han regisserar i Sverige och valet föll på Gorkij.

När jag träffade Mattias Andersson första gången fick jag två förslag och båda var intressanta. Det ena var Brechts Mor Courage, som jag redan gjort och andra förslaget Gorkijs Natthärbärget. Jag tycker mycket om rysk litteratur, har gjort Tjechov och Bulgakov många gånger, men Gorkij hade jag aldrig satt upp tidigare. Så jag var nyfiken på om det skulle bli en love eller hate story mellan oss, skrattar han.

Han säger att teatern gjorde ett modigt val genom att placera pjäsen på stora scen.

Ja, det är en stor satsning. För mig betyder det mycket att en teater vågar göra djärva satsningar, det gör också mig modigare. Jag har alltid dragits till pjäser som handlar om människor som faller, människor i kris, människor som förlorar sina liv. I alla mina uppsättningar har det varit ett återkommande tema. Gorkij vet något om det här och dessutom som världen ser ut just nu, med krig i Ukraina, så mycket lidande och hat, så gör det Natthärbärget till en väldigt modern och angelägen pjäs.

Så var befinner vi oss i tiden?

I en nära framtid. Och på en teater vi känner igen. Det är en svart historia, själva scenografin är en spegling av Dramatens salong. Den blir en bild för teatern som skyddsrum mot världen. Publiken kommer få se en teater i ruiner och vi vill också visa på kulturens betydelse. Kultur är inte längre viktig på många håll i Europa, det behöver vi prata om. Som kommande från ett land där vi har en kulturfientlig högerregim, så vet jag vad jag talar om. Utan kultur dör vi, utan det ”kyrkorum” som teatern ju faktiskt är. Vi behöver en plats där vi kan tala om känslor, hur vi mår och kunna hjälpa varandra. Så scenografin är inte bara en spegling av salongen, den är också ”en kyrka” med en orgel där vi spelar Anna von Hausswolffs nyskrivna musik. Annas musik är väldigt liturgisk och stämningarna stämmer väl överens med mörkret och djupet som finns i berättelsen.

En av karaktärerna är lite av en outsider som kommer och går, dyker upp utan förvarning.I originalversionen är det en man, men vad betyder det att Luka här är en kvinna?

För mig har det aldrig varit en fråga om kön, man eller kvinna. Den bild som människor ofta har av Natthärbärget är att det kommer en klok gammal gubbe med skägg och säger en massa underliga saker. Lyssnar och ibland hjälper dem han möter. Ingela Olsson har den energi och det direkta tilltal som jag tänker att Luka har. Vi bestämde oss tidigt för att hon inte är en kvinnlig Jesusgestalt. Luka har sitt eget öde. Hon har sin egen berättelse, som är mörk, kanske blodig. Långsamt öppnar det sig under föreställningen vem hon är. Hon är en lyssnare och betraktare.

Gorkij skrev Natthärbärget långt innan revolutionen, redan 1902, och den uppburne proletärförfattaren hade band både till Lenin och Stalin. När Gorkij levde utomlands blev han uppringd av Stalin som kallade hem honom till Moskva och han återvände. János Szász berättar att han inte kan låta bli att tänka på det ibland och också på Bulgakov som fasade och väntade hela sitt liv på ett samtal från Stalin. Han hade bett om att få lämna Sovjet, emigrera, men Stalin sa nej och erbjöd honom istället ett arbete som dramaturg på Konstnärliga Teatern i Moskva: ”Kamrat Bulgakov är ni verkligen så trött på oss”. Han tillät honom inte att resa och avslutade med orden: ”En dag kommer jag att ringa er kamrat Bulgakov”. Stalin ringde aldrig igen och Bulgakov väntade hela sitt liv på det samtalet.

När János Szász fick inbjudan från Dramaten innan pandemin drog i gång, så hände något som förändrade hans liv.

Det började med att de ungerska myndigheterna ”stängde” SZFE, University of Theatre And Film Arts i Budapest. Regeringen och de som var lojala med regimen tog över utbildningen och personer som aldrig någonsin undervisat skulle ersätta oss. Jag hade arbetat där i tjugo-två år och hade ett val. Om jag var lojal kunde jag stanna, fortsätta att undervisa. Jag är en känd regissör i Ungern och kunde säkert använt mig av det, men jag hade aldrig kunnat se mig själv i spegeln. Och hur skulle jag framstå för mina barn? Jag hade inte klarat det. Allt är totalt nedmonterat av de människor som idag har makten i Ungern och jag har sett många unga studenter som blivit drabbade.

Så i februari för ett år sen, när hans fru och han själv låg hemma i covid, gjorde polisen en razzia en tidig morgon i deras hem och stannade i åtta timmar.

De förödmjukade oss och jag förstod att det fanns två vägar: antingen stanna hemma och inte gå till jobbet mer – eller lämna. Jag skulle inte kunna arbeta tillsammans med de människor jag avskydde. Jag har alltid haft problem med dem: på tv har de pekat ut mig som jude, ”hur kan en jude göra historiska filmer” etc. Jag har aldrig förnekat mina rötter och är stolt över min bakgrund. Men visst, jag hade kunnat stanna hemma och vänta på det där samtalet från Stalin som Bulgakov aldrig fick. Jag ville inte ha ett sådant liv. Jag har minderåriga barn och de respekterar mig för mitt beslut. Vi har sålt vårt hus och om någon månad flyttar vi till USA. Vi ger upp allt. De tog ifrån mig mitt jobb, alla mina arbetsmöjligheter, mina filmprojekt, allt. Jag har arbete som väntar i USA och vi får se tiden an. Jag vill arbeta utanför Ungern, det vet jag. Och jag vet att över en natt kan ditt liv förändras och du hamnar i någon slags exil.

På något sätt befinner sig János Szász, inte i samma situation, men i en existentiell situation som påminner om existenserna hos Gorkij. De som förlorat allt.

Det är hela min ingång i pjäsen. Min verklighet, mitt liv, något jag personligen upplevt. Den där känslan av att falla, känslan jag kände när polisen knackade på dörren utan anledning. Med mina två barn som blev vittne till det här. Då tänkte jag: Det är över. Det är slut, vi kommer inte ha några pengar, inget arbete, vad skall jag göra? Skall vi bara acceptera det här? Det var inte helt enkelt för polisen att övermanna oss, säger János Szász när han tänker på den där dagen. Det blev en skandal när det blev känt.

Jag kommer alltid att vara ungrare, men inte på det sätt de vill att jag skall vara ungrare. Utan på det sätt jag vill vara och förbli det på. Ibland är jag Luka som lyssnar, jag är en lyssnare. Ibland är jag Klesjtj från proletariatet, ibland Satin, den intellektuelle. Jag känner de här människorna väldigt bra. Jag har alla delarna inom mig. Och jag är hedrad över att få arbeta med skådespelarna på Dramaten, det finns en sällsynt förståelse mellan mig och dem. Jag har verkligen känt mig hemma här. Så om du frågar mig vad som hänt, kan jag bara svara: det som hände var att jag började se på mig själv som en nobody. Som en persona non grata. Det var så jag kände det när jag tänkte att det var över. Att jag är slut. Här i Stockholm har jag känt att jag är någon igen. Situationen och det kreativa sammanhanget här har gjort att jag fått tillbaka mig själv.

 

Natthärbärget