Kall sten, varm kyss – det är romanen Madame Bovary

I januari 1857 ställdes det otyglade begäret och den stora melankolin inför rätta i Paris.

Ernest Pinard var åklagare och karriärist från landsorten, en nätt man med stora ögon och barnsliga drag. Han såg inte ut att kunna bära upp de yviga polisonger som tiden krävde. Inte heller tycktes han riktigt hemma i den tunga kostymen, med fadermördaren som spetsade den lilla gropen i hakan.

Anklagad för osedlighet och för att moraliskt fördärva varje kvinna som kom i närheten var en annan kvinna, Emma Bovary. Att hon inte existerade i verkligheten stod klart redan då. Men det hjälpte inte. Hennes väsen, så som hon steg fram från sidorna, var tillräckligt oroande.

Formellt var det naturligtvis inte Emma som var åtalad, utan författaren Gustave Flaubert, tidningsredaktören och tryckeriägaren.

Mellan oktober och december 1856 hade Madame Bovary publicerats som följetong i tidskriften Revue de Paris. Vid den här tiden började ett visst intresse för verkligheten att synas i romankonsten. Verkligheten hade visserligen haft sin plats även tidigare, men då hade det främst handlat om historiska berättelser. Det som skedde nu var att samtiden, ungefär sådan den såg ut och varken bättre eller sämre, blev gestaltad. Idealismen var på reträtt.

Det var uppenbart för rättsväsendet i det andra kejsardömet, under Napoleon III:s styre, att realismen var en estetisk riktning som hade potential att hota den allmänna ordningen.

Skildringar av måttlöshet och sexuella normbrott var i sig inget nytt i den franska litteraturen. Under 1700-talet, ungefär fram till revolutionen, var berättelser om libertiner, om amorösa intriger inom framför allt aristokratin, en genre som gav upphov till klassiker som Choderlos de Laclos Farliga förbindelser. Men den strängare tidsanda som följde efter revolutionen och som på många sätt skärptes ytterligare med lagsamlingen Code Napoléon 1804, hade effekt både på kvinnors samhällsställning – ännu mer underordnade – och på litteratursynen – prydare.

Framför allt placerade Flaubert skildringen av utlevelse hos en medelklasskvinna i landsorten. Där, om någonstans, skulle ju borgerskapet vara stabilt, renhjärtat, den sortens lydiga gestalt som skulle bära det senaste kejsardömet.

Intressant nog, vilket anfördes under rättegången, kunde man läsa om förfärliga, verkliga händelser i dagstidningen, om osedlighet och andra brott. Men de sidorna ansågs främst läsas av män, medan kvinnorna antogs vara mer benägna att söka sig till tidningens följetong.

Där kunde de ha oturen att möta henne, äktenskapsbryterskan Emma Bovary, hon som begär allt av livet.

Det var kvinnorna som behövde skyddas. För, som åklagare Pinard påpekade med upprivna utropstecken, skulle boken hamna i händerna på ”unga flickor och gifta kvinnor”. De skulle bli ”förförda”. Inget i all den objektiva kyla som Flaubert påstod sig arbeta med som författare skulle skydda läsarinnorna.

Ernest Pinard hade rätt, på sätt och vis. Kylan döljer varken njutning eller smärta i romanen. Kanske särskilt inte smärtan? Drömmarens strävan efter något som inte kan fås, melankolin som drabbar den som ändå sträcker händerna efter det omöjliga.

Där, i hopplösheten, lade advokaten Jules Senard tyngdpunkten för sitt försvar. Gustave Flaubert, anförde Senard, strävade efter att skildra denna förtappelse så att var och en som läste förstod hur illa det kan gå för en gränslös människa.

Det är inte ett fullt så brant kliv från det ena ämnet till det andra som man först kanske kan tro: begären, hungern, binder samman munken och den isolerade läkarfrun. Och författaren själv är ju där, igen, han som ständigt återkom till den längtande människans tillstånd och konflikter. Var Gustave Emma? Nej, han var en man utan större penningbekymmer, fri att skriva, fri att ligga med vem han ville och fri att se den stora värld hon längtade efter. Men han var också en drömmare av rang, på sitt sätt besatt. Han skrev och skrev om sin roman, strävade efter perfektion. På vissa sätt liknade han en elitidrottare, som var beredd att försaka allt för att nå de högsta höjderna.

Han fann den sortens besatta människa, ständigt i jakt på något slags förhöjning i sig själv, liksom han fann honom i det forna Egypten. Hann fann henne i Paris, liksom i en liten by hemmavid.

1848 kunde man läsa i Journal de Rouen att Delphine Delamare i byn Ry nära Rouen, maka till Eugène Delamare, hade avlidit. Eugène Delamare var officer de santé, ett slags lägre medicinsk utbildning som inte följde det franska utbildningssystemet in i 1900-talet. Som lärare hade han haft ingen mindre än Gustave Flauberts far. Delphine Delamare hade flera älskare, stora skulder och tog troligen sitt eget liv med arsenik.

Den under sitt liv skandaliserade Delphine har nu en minnessten vid kyrkan i Ry, som frankt presenterar henne som ”Madame Bovary”. Likheterna med Emmas omständigheter är förvisso uppenbara.

Tidningsnotisen nådde honom, liksom andra samtida rapporter om kvinnor som försökte skapa sina egna öden – genom män och konsumtion. De var inte förebildliga och Gustave Flaubert var sannerligen ingen progressiv person. Men nog finns det medkänsla, förståelse för hur krypande ledan är för en människa instängd i ett hus och ett äktenskap, med få möjligheter att ta sig därifrån? Som här, i bokens första tredjedel, när avgrunden visar sig: det oförenliga i Emmas inre liv och hennes yttre. Skillnaden mellan all njutning hon drömmer om och kvällsmat hemmavid har blivit katastrofalt uppenbar.

"Men det var särskilt under måltiderna i den lilla salen på nedre botten som hon inte orkade med det längre, kaminen som rykte, dörren som gnisslade, väggarna som dröp, det fuktiga stengolvet; hela hennes levnads bitterhet låg serverad på hennes tallrik, tyckte hon, och oset från köttgrytan kom ur botten av hennes själ […] stödd på armbågen, lekte hon med knivspetsen och gjorde rispor i vaxduken.”

Ingen före Flaubert hade tagit den småborgerliga människans ”diffusa tragedi” på så stort allvar och gjort litteratur av den, skrev den tysk-judiske litteraturhistorikern Erich Auerbach i sin berömda essä Mimesis.

Flaubert tog sin ”lilla Bovary” på allvar; så refererade han till Emma. Men i breven han skrev under de fem år han arbetade på boken, märks att han är kluven till sin hjältinna. Inte för att hon är amoralisk, utan för att hon är lättsuggererad, flickaktigt romantisk och för att den värld som följer med henne är obildad och saknar raffinemang. Han skriver i ett brev att han blivit tvungen att lägga sig på sin divan och vila i timmar, utmattad av romangestalternas simpla konversationer.

Men han blir också påverkad av den sexuella energi som han vet är en av drivkrafterna i Emmas liv:

”I dag har jag, som mannen och som kvinnan, som älskaren och älskarinnan, ridit ut i skogen en eftermiddag om hösten, och det var hästarna, löven, vinden, orden de sa till varandra och det röda solskenet som fick dem att halvt sluta ögonen, ögon bräddfulla av kärlek.”

Flaubert syftar på en av vändpunkterna i romanen, när Emma och älskaren Rodolphe Boulanger har mötts i skogen för första gången. Författaren är själv omskakad, måste öppna ett fönster i sitt eget ”efteråt”, när scenen är skriven. Samtidigt refererar han till romanavsnittet som ”Det stora knullet”.

Det är i den här dubbelheten har rör sig när han diskuterar Madame Bovary – mellan ironin och passionen, mellan kylan och medkänslan.

I februari 1857 friades Gustave Flaubert och hans berättelse i domstolen. Madame Bovary. Sedeskildring från landsorten trycktes som bok under våren 1857.