Jag stirrar på människor med oanständig nyfikenhet
Saker finns. Det verkar i alla fall så.
Solaris finns. Romanen som skrevs av Stanisław Lem och som gavs ut första gången 1961.
Solaris finns. Filmen från 1972, som Andrej Tarkovskij regisserade och spelade in i Moskva.
George Clooney finns och den rörliga bilden av hans då fyrtioettåriga kropp finns i Steven Soderberghs Solaris från 2002.
Den fysiska världen verkar onekligen finnas. Fast hur materien finns, inte vet jag. Det mesta verkar vara mellanrum. Beståndsdelarna – som verkar kunna delas upp i oändlighet i nya beståndsdelar – är betydligt mindre än den rymd som ligger mellan dem.
Så vad finns? Relation. Detta verkar vara det enda.
Jag stötte på Solaris för första gången på Biograf Spegeln i Malmö, för kanske tjugo år sedan. Jag hade aldrig hört talas om Tarkovskij, och jag var inte särskilt intresserad av science fiction. Jag visste heller inte att filmen byggde på Lems roman.
Den sköljde över mig som ett vatten. Finns detta? Bilderna av huset och blötan. Växtligheten, hästen, regnet. Bilar rusande genom tunnelsystem som blod genom ådror. Kelvins stekiga rymddräkt när han går genom rymdstationens korridorer. Snauts uppspärrade ögon. Sartorius sammanbitna korrekthet. Oceanens slem. Harey. Närmast på gränsen mellan människa och staty, en bild av det okända.
Och så kärleksrelationen mellan Kelvin och Harey.
Ett mörker ligger över det att Kelvin försöker ta ett slutgiltigt steg in i glömskan, bort från den sorg och skuld han släpar på efter Hareys självmord, bara för att i rymdens ödslighet mötas av en varelse snarlik den döda. En varelse som kräver hans uppmärksamhet och kärlek. Som om hans förflutna, redan då han klev in i rymdfarkosten Prometheus, låg på lur som en muräna i framtiden
Vad är det för grymhet? Är det grymhet? Utövad av vem? Havet självt, vars intentioner vi aldrig får veta någonting om?
Som ett slukhål är också symbiosen mellan Kelvin och Harey, lika obegriplig som självklar. Hareys desperation, en separationsångest som tar sig närmast fysiska uttryck, gör att hon inte kan vara utan Kelvin. Han borde bli rädd, han blir rädd, och hennes klängighet är inte värdig; han förälskar sig ändå. Varför tycker jag att det är vackert, när det är så rysligt? Som läsare, åskådare och författare dras jag till de relationella avgrunderna.
Det var kärleksrelationen, både hos Lem och hos Tarkovskij, och i någon mån också hos Soderbergh, som fick mig att börja fantisera om en egen Solaris. Att älska någonting är annars inte nödvändigtvis en bra utgångspunkt för att göra någonting med det.
En version av ett verk – en adaption, en bearbetning; skalan är bred och glidande – är en brutal kärleksförklaring till det eller de verk som föregår den.
Att låta berättelser inte bara byta berättare, utan också medium, är att förändra dem.
När jag skrev min Solaris läste jag boken om och om igen. Därefter glömde jag i någon mån bort den. Bara så kunde jag utarbeta det mellanmänskligt relationella som är utgångspunkten för mitt dramatiska skrivande. Och bara så kunde jag lägga till det som är mitt eget, mina fixeringar och associationer.
Lems storhet ligger inte framför allt i hur underbart han skriver fram den främmande platsen Solaris, utan att han med detta främmande skapar ett utrymme för att dissekera det mänskliga. Han gör det på romanförfattarens vis med ord, med utläggningar, tankar och betraktelser. Det mellanmänskliga spelet som jag skriver fram kräver ett annat förhållningssätt till hur orden används, och berättar bara delvis om samma saker som romanprosan. Det krävde att jag lämnade mängder av Lems filosofiska stoff därhän.
Romanen Solaris erbjöd en uppsättning spelregler åt mitt skrivande, och gav mig impulser till sådant jag ville leka vidare med. En sådan sak var en potential jag fick syn på hos Harey. Jag ville aktivera henne ännu mer inifrån henne själv. Jag brydde mig mindre om att hon är ett slags rymdvarelse, behandlade henne snarare som en människa med särskilda förutsättningar, och såg därmed en möjlighet att aktivera de existentiella frågorna inuti henne. Placera skräcken för henne som okänd i henne själv och låta henne fråga ”Vad är jag?”. Men är hon mer okänd än någon annan? Vem kan tänka på sin egen existens utan att bli lite galen?
Själv tänker jag onaturligt ofta på att jag lever i okunskap om de flesta av de fysiska förutsättningarna för den kropp som jag kallar min egen. Jag vet inte ens var mina organ sitter. Jag vet inte hur många organ jag har. Tänk då cellerna, DNA-strängarna, och hormonerna. Tänk atomerna och tänk bortom atomerna, tänk tomheten som fyller ut köttet
Och jag ville vidare med kärleksrelationen. Vad människor gör med och för och mot varandra är oavbrutet fascinerande. Hur de gör det de gör. Hur de lockar på varandra och värjer sig mot varandra. Gräsligt, beter de sig. Så rörande och barnsliga de är.
Att gå in i det relationella är att leka med det ömsinta, det löjliga, det gränslösa.
Jag tillåter mig därmed att stirra på människornas och deras förehavanden med en oanständig nyfikenhet. Och liksom forskarna som fåfängt glor på Havet utan att verka förstå någonting av det, så glor jag på mänskliga relationer kanske utan att lära mig någonting alls. Ändå vill jag inte sluta.
Att skriva är att leva med relationens sönderslitande krafter, utan att själv behöva slitas sönder.
