Bergmans demoner är mina demoner
Ingmar Bergman står i centrum i DÄMON. Den svenske regissören är en återkommande referens i ditt arbete och fanns med redan i din pjäs Saint Paul's First Epistle to the Corinthians …
– Jag upptäckte Bergman som tonåring på TV. Min estetiska och ”hypermoraliska” fostran kom från film och måleri. Vid tjugo års ålder hade jag redan sett Nagisa Ōshimas In the Realm of the Senses, Sam Peckinpahs Straw Dogs, Federico Fellinis Roma, Marci Ferreris La Grande bouffe, Pier Paolo Pasolinis Salò, or the 120 Days of Sodom, allt av Luis Buñuel – och självklart – allt av Ingmar Bergman. Jag formades inte av politiska krav eller genom moraliska referenser – vad som skulle vara “anständigt” eller “passande” – utan genom konfrontationen med mycket fria, kraftfulla och extraordinära konstverk. Tack vare 1980-talets TV fick min skaparkraft utvecklas helt utan hinder. Jag måste ha varit gammal redan vid tjugo, för mina bekymmer var samma som Bergmans: ensamhet, ångest, spöken, dödsrädsla, religion och relationen till modern – det är saker jag burit med mig sedan barndomen. Tack vare Bergman kunde jag ge dem namn. Jag tror att jag kände en andlig närhet till honom, eftersom jag gick i skola hos nunnor: varken Kristi lidande eller galenskap var främmande för mig. Första gången jag använde uttrycket “själens pornografi” var när jag såg en av hans filmer. Den tanken har följt mig i allt jag skapat: själens pornografi betyder att tala om det ingen vågar tala om vid middagsbordet. Under arbetet med Uppståndelseserien (Saint Paul’s Epistle to the Corinthians; You are my destiny (The Rape of Lucretia); Tandy; and The Gravedigger’s Bride) åt jag varje morgon frukost medan jag såg en Bergmanfilm. Jag fick höra om hans död via TV:n, då jag arbetade i en liten portugisisk by. Jag började gråta. Jag antar att det var kärlek: en kärlek större än kärlek, som när Johann Sebastian Bach talar om en glädje större än glädje.
Bergman hade skrivit ner varje detalj om sin egen begravning. Följer du det manuset i DÄMON?
– När jag fick veta att Bergman skrivit manus till sin egen begravning, såg jag det som hans sista verk – ett som skulle förbli osynligt för oss, men ändå bära samma kreativa kraft som hans teater och filmer. Detta manus bemöter den slutliga demonen, som inte är döden utan fåfängan. Hans sista önskningar vittnar om en andlig styrka, ett absolut medvetande om förgänglighet och ett totalt avståndstagande från sentimentalitet – “allt det där sentimentala magma”, som han kallade det. Besluten kring hans begravning speglar resten av hans verk. Han planerade den efter att ha sett påven Johannes Paulus II:s begravning från sitt hus i Hammars på Fårö – ett skådespel av stor estetisk intelligens. Han beställde då en likadan kista som påvens, men i enklare material. I sitt begravningsmanus beskrev han hur hans kropp skulle kläs: bruna sammetsbyxor, röd-rutig skjorta och vinröd stickad väst. Inga tal. Bergman beskrev människans förgänglighet. Att återskapa hans begravning som en teaterpjäs innebär att bjuda in publiken att bli församling, att förvandla teatern till en kyrka, att ge teatern religionens kraft, så att vi kan be för hans själ och vår kollektiva frälsning. Det är att känna medlidande utan sentimentalitet inför dödens suveränitet. En inbjudan att reflektera över vår egen obetydlighet – och samtidigt kontemplera ett sista verk av en av konsthistoriens mest inflytelserika gestalter.
Du säger att DÄMON inte är en hyllning till Bergman utan ett erkännande av hans spöklika närvaro…
– DÄMON betyder demon på svenska. Bergman brukade säga att han gick promenader på morgonen för att jaga bort demoner – de gillade inte frisk luft – och sedan satte han dem i arbete, lät dem “dra stridsvagnen”. På kvällen var han tvungen att uthärda dem. Det enda sättet att tämja dem var att ge dem sysslor. Ändå föll han ibland offer för skräcken. Han skrev listor på sina demoner: för att kunna identifiera dem, kalla dem vid namn, ta tag i deras könsorgan och stoppa ett finger arslet på dem. Något som fascinerar mig hos honom är hans skitighet, hans obscenitet. Hans memoarer och dagböcker är avgörande. För att skapa denna pjäs bestämde jag mig för att inte se om hans filmer. De finns här, i mitt minne. Det handlar inte om att återskapa levande bilder, utan att minnas hans filmer som en dröm, ett spöke eller en demon som dyker upp och försvinner inom mig. Bergman är inom mig. I detta skede i mitt liv har dödsrädslan blivit outhärdlig. På kvällen känns det som om en kniv sticks in i magen innan jag somnar. Jag känner att jag på något sätt tar farväl av livet, och att det snart är dags att påbörja det utmattande arbetet med att försvinna. Jag är skräckslagen inför ålderdomen, kroppens och sinnets förfall. Det jag fruktar mest är demens, avsked, att vara utlämnad till hjärtlösa och grymma främlingar. Bergmans demoner är mina demoner. Kärlek betyder ingenting för mig längre – utom kärlek bortom kärlek: filosofisk eller teologisk kärlek. Det är därför jag vill göra DÄMON: för att jag måste sätta mina demoner i arbete, för att jag vill be ett spöke gifta sig med mig, för att jag vill dö med medlidande för mänskligheten, inte med hat. Som Indras dotter i August Strindbergs Ett drömspel: “Stackars, stackars människor!”
Jag har satts på jorden för att uppleva mänskligt elände och berätta om det.
Du har med skådespelare från Dramaten, Sveriges nationalscen. Varför?
– För att de är en symbol – en symbol för “Bergmans katedral”. En av skådespelarna, Elin Klinga, deltog till och med i Bergmans begravning som ung… En annan, Jonas Bergström – vars röst vi spelade in som voice over – bevittnade händelsen då Bergman slog en kritiker. En påklädare, Erika Hagberg, som ofta arbetade med Bergmans uppsättningar, syns också kort. Inget liknar ett spöke så mycket som en klänning: skådespelarna bär alla kostymer från Bergmans föreställningar. Själv valde jag en kappa som burits av en av hans skådespelare. Det är som om vi är under en förtrollning. Det finns också två unga skådespelare. En bär en röd kostym som – enligt vad jag hört – symboliserade djävulen för Bergman… Föreställningen blir som en stor ceremoni, en häxritual för att frammana Bergmans spöke…
Får de unga skådespelarna – i kontrast till temat spöken och begravning – en särskild betydelse?
– Paradoxalt nog påminner unga människor mig om min egen död. Om tio år är jag sjuttio. Jag längtar inte tillbaka till ungdomen, men när jag ser unga känns det som en dröm. Jag känner stark medkänsla med dem, när jag tänker på vad de kommer att bli. Idag är spegelbilden jag möter den äldre, och den är skrämmande. Vi bär alla på våra axlar vänner som dött – hängt sig på psyket eller kastat sig i havet. De flesta har förrått oss. Ingen har skildrat individens sorgliga öde som August Strindberg. Därför vill jag att de unga spelar en scen ur Ett drömspel, den pjäs som Bergman satte upp flest gånger. I DÄMON finns ett slags refräng, som ett hammarslag som betonar texterna. Det är Indras dotters ständiga klagan, hon som stiger ner till jorden för att se hur människorna är. Ibland känner jag mig lite som henne. Jag har satts på jorden för att uppleva mänskligt elände och berätta om det. Jag saknar ett hudlager. Allt gör mer ont för mig – vilket gör att jag ser människors verkliga avsikter, det värsta människan kan göra. Jag minns att när vi spelade Liebestod på Dramaten i september 2023, så brukade jag tala med Bergmans spöke i teaterns korridorer.
Översatt till engelska av Gaël Schmidt-Cléach och till svenska av Chatgtp/Lena Törner