Vi använder kakor (cookies) för att förbättra användarupplevelsen på webbplatsen, för att samla besöksstatistik och för marknadsföring.

Läs mer om hur vi använder kakor

”I Sverige har vi inte en tradition av att provocera eller utmana publiken”

Anna Pettersson slog igenom som regissör med dunder och brak 2013, då hon regisserade sig själv i en enmansföreställning av Strindbergs Fröken Julie på Strindbergs intima teater. Uppsättningen blev otroligt hyllad och uppmärksammad och hon tilldelades bland annat DN:s kulturpris, TCO:s kulturpris och Svenska Teaterkritikers Förenings teaterpris. Hon har därefter återkommande arbetat med Strindbergs och Ibsens dramatik, bland annat i Vildanden, Fadren och Hedda Gabler på Dramaten.

Varför återvänder du till just Strindberg och Ibsen?
– För att de både är nära och avlägsna i tid och i tradition. Vi uppfattar innehållet i texterna som familjärt men inte självklart som realistiska beskrivningar av vår samtid vilket skapar utrymme för tolkningar. Eftersom jag alltid arbetar med olika meningsbärande komponenter för att kommunicera med publiken (som ibland har kallats för dekonstruktion) uppskattar jag när det finns förväntade klichéer som det går att vrida åt olika håll.

Det är ju något av en kliché att påstå att klassiker ständigt är aktuella. Hur förhåller du dig till det?
– Det finns mycket tematik i de klassiska verken som är tidlösa, men det innebär ju inte att tolkningarna av klassiska texter per automatik är aktuella. Ofta uppfattas en uppsättning som relevant om publiken ”förstår” vad tolkningen går ut på eller om det sammanfaller med något som vi tar del av i våra nyhetsflöden. Det är mycket intressant vad vi menar med att ”förstå” i samband med att ta del av en föreställning. I Sverige har vi inte en tradition av att provocera eller utmana publiken, vi ser det som ett misslyckande om publiken reser sig och går eller om de har splittrade uppfattningar om en uppsättning.

Är det viktigt att spela just Strindberg och Ibsen på nya sätt?
– Om vi vill ha en utveckling är det nog det enda sättet. 

Du lyfter gärna fram nya skådespelare, som Lina Leandersson i Vildanden, Electra Hallman i Hedda Gabler och nu Manuela Gotskozik Bjelke.
– Ja. Jag uppskattar både att arbeta med unga skådespelare som ännu inte har färgats så mycket av vår bransch och med äldre skådespelare som ibland har erfarenheter från ett helt arbetsliv och också är en länk till tidigare spelstilstraditioner. 

Läser du recensioner? 
– Jag läser recensioner när jag blir nyfiken på hur uppsättningar har uppfattats och mottagits av recensenterna och jag frågar ofta branschfolk och ibland även publik jag inte känner för att jag tycker att det är intressant att få reda på vad de har uppfattat och hur de har reagerat.

Hur vet du hur publiken reagerar under en lång spelperiod?
– Det vet jag inte. Om det är en intressant uppsättning reagerar de olika. Jag är mycket intresserad av på vilka sätt jag som regissör kan skapa meningsbärande skeenden genom dramaturgiska grepp. I mina arbeten har rum, ljus, ljud och text lika stor betydelse, och den största betydelsen har skådespelarnas kroppsliga gestaltning. Det skådespelaren kan gestalta med sin kropp och röst är unikt och kan ibland fånga ett dilemma eller skapa en djupare förståelse för saker vi inte kan sätta ord på.