Längtan efter att få hämnas när något behandlat en illa, kan nog många känna igen sig i. Det vimlar av hämndberättelser, inte minst i de antika grekiska tragedierna. Samtidigt är de flesta överens om att hämnd inte är en bra strategi egentligen. Hämndbegär är något skamligt. Eller så har det åtminstone varit. På senaste verkar dock hämnden blivit rumsren. Världsledare talar öppet om hämnd som sina politiska motiv och i kommentarsfälten på internet kokar det av hämndbegär. Även rättssystemet, som påstår sig vara opartiskt och som ska döma rättvist, sysslar fortfarande med att tillfredsställa människors hämndbegär. Det blir tydligt när det ropas efter hårdare straff och till och med fängelse för barn, trots att all forskning pekar på att det inte leder till minskad brottslighet. Det verkar som att de som åberopar straff och hämnd får med sig massorna. Det rör vid något djupt och ursprungligt inom oss.
Den här attityden sipprar givetvis ner till barnen. De ser hur vuxna beter sig. Samtidigt kräver vi en mycket högre moral av dem. Barn ska säga förlåt när någon har varit elak och sen ska allting vara bra. Men barnens värld är, som den alltid har varit, full av kränkningar och våld och eftersom mycket sker på internet kan det pågå dygnet runt. I arbetet med Nemesis bad vi femteklassare dela med sig av det värsta någon skrivit till dem på internet. Svaren vi fick in chockade oss. En del exempel kom med som repliker i pjäsen. Mötet med barnen fick oss att inse att vår pjäs, som från början skulle handla om de grekiska hämndgudinnorna och hämnd ur ett historiskt perspektiv, måste utspela sig på internet.
För mig har det varit smärtsamt att skriva den här pjäsen. Barn som begår våldsdåd mot andra barn är ett svårt och mycket sorgligt ämne, men eftersom det är så vissa barns verklighet ser ut så måste vi prata om det. Vad kan vi som samhälle göra för att barn ska få motståndskraft och språk för att hantera sina svåraste känslor – innan ilska och utsatthet blir något som andra, mörkare krafter får definiera?
