Vi använder kakor (cookies) för att förbättra användarupplevelsen på webbplatsen, för att samla besöksstatistik och för marknadsföring.

Läs mer om hur vi använder kakor

”Hon är full av intressanta motsägelser”

Tre frågor till regissören Carl Johan Karlsson

Vad är det med den här pjäsen du tycker om?

Porträttet som tecknas av Stein i den här pjäsen är både komplext och rörande. Vi möter den åldrade Gertrude när hon och Alice ska lämna våningen på 27 Rue De Fleurus i Paris, som varit som ett slags centrum för en hel revolutionerande konströrelse! Alice sover och Gertrude har lovat att packa, men i stället för att göra det så underhåller hon oss, som i en sista salong. Hon berättar om sitt liv, om människorna hon mött och om hur hon ser på konsten och skapandet. Det är intressant hur en person som utan möda kan konversera våra största konstnärer och författare blir så ömt besvärad över att ha blivit tilldelad en så vardaglig handling som att packa och över att hon inte riktigt vet när hon ska väcka sin livskamrat. Det är spännande när hon bryter med sin bror, den person som hon byggt sitt livsverk tillsammans med och den person som allra närmast känner hennes inre liv – på grund av att de inte delar samma uppfattning om konströrelsernas utveckling.

Vem är hon då, Gertrude Stein?

Gertrude Stein är drastisk, oerhört självupptagen, av sig själv geniförklarad och o-problematiserande queer. Hon är full av intressanta motsägelser. I pjäsen finns det till exempel ett intressant parti där hon i samtal med Hemingway förklarar varför manlig homosexualitet är en sån avskyvärd sexualitet, samtidigt som hon högaktar den kvinnliga homosexualiteten.På senare år har också hennes kopplingar till Vichy-regimen i Frankrike under andra världskriget fått inte helt smickrande uppmärksamhet. Man frågar sig hur Stein, en judisk och lesbisk amerikansk kvinna som levde sitt liv i offentligheten kunde överleva den tyska ockupationen och samtidigt lyckades behålla sin konstsamling.

Varför är pjäsen viktig idag?

För att den handlar om att sätta konsten främst. Förutom det extravaganta karaktärsporträttet så för Stein fram en mission, hon presenterar ideal som tyvärr vår samtid råder en chockerande brist på. Ideal som handlar om integritet, att rakryggat stå för något och stöta sina idéer mot andras. Möta och utmana den andre med en intellektuell hederlighet. Ideal som handlar om konsten, att konsten kan förändra världen och kan få människan att få en fördjupad förståelse om sig själv. Ideal som handlar om att inte hänfalla till konformismens normsystem, utan att bejaka det extraordinära och extravaganta. Jag hoppas att vår föreställning kan fungera som en motvikt mot den banalitet som tagit vår samtid med ett järngrepp!